Avslöjar en hemlighet

Nu ska jag berätta något som jag ofta funderar på och känner är skamligt att avslöja, hoppas att ni inte anser att jag är totalt knäpp. För ibland känns det så när det gäller detta grubbleri för jag försöker tänka vuxet, förståndigt, logiskt för att få någon lösning på det. Ändå är det som funderingarna är på ett barnstadie, ett barns tankar som sitter kvar med taggar från länge sen.

Jag har fått för mig att jag har social fobi, annars är det något annat knepigt jag lider av när jag träffar folk. Jag kan träffa främmande personer och strunta i vad de anser om mig, jag kan vara ute bland folk, prata med alla möjliga överallt och anses nog som ganska pratglad.

Dock börjar problemen när de blir för nära mig, när jag börjar känna att de är nödvändiga för mig. Då blir jag rädd för att de ska sluta gilla mig, avvisa mig och avsluta vänskapen eller vad det nu är för relation. För att behålla dem så träffar jag dem mindre för att de inte ska upptäcka hur usel, trist och värdelös jag egentligen är. Jag är rädd att de ska sluta gilla mig om de märker vem jag är, att de ska överge mig och lämna mig. Att jag inte ska duga, att de har andra vänner som är bättre, roligare och trevligare än jag.

Så när andra fördjupar sin vänskap genom att träffas oftare så tror jag att vänskapen ska hålla längre om jag låter bli att träffa dem.

Det känns som ett trauma av något slag. Att jag har dålig självkänsla eller självförtroende.Jag förstår att det är långt ifrån logiskt, ändå tänker eller känner jag så.

Om det är social fobi eller inte funderar jag ofta på. Detta hindrar mig i mitt sociala liv, möjligen har det att göra med dåligt självförtroende på andra plan med sjukskrivning och arbete.