Ut ur grottan

Nu är det dags att kliva ut ur grottan där jag befunnit mig sen före jul, senaste krånglet jag hade var med psyk, sen har det varit lugnt. Faktiskt har det varit så lugnt så jag har slöat till rejält. Jag har gjort det nödvändiga som man måste göra, sen har jag bara slöat. Jag har inte varit utanför grottan många gånger och knappast träffat folk. Förutom de närmaste.

Jag bli slö när jag låter bli att engagera mig. Någon sa åt mig en gång att jag får energi av att engagera mig och det stämmer totalt. Riktig glädje eller ilska kör igång mig, och när jag blir uppretad av något.

Eftersom jag är omgiven av personer som är ganska strukturerade, hurtiga, effektiva och ganska sociala så känner jag mig som någon flummig figur, som tjuren Ferdinand som bara luktar på blommorna medan världen pågår omkring honom.

Ända sen jag var ung har jag levt ett hektiskt liv i perioder och sen dragit mig tillbaka en tid för att vara ensam och återhämta mig. Jag måste reflektera, bearbeta och fundera över saker som händer för att gå vidare och vara redo för tillvaron och människorna igen. Folk har besvärligt med att förstå mitt behov av ensamhet ibland, och det är jobbigt att ha ett aktivt umgängesliv när man är som jag. Ärligt talat begriper jag mig knappast på mig själv, vad det beror på att jag är så här omväxlande.

Några trogna vänner har jag kvar och många släktingar, trots mitt skiftande behov av umgänge och ensamhet.