Efter jag började på arbetsträningen så har jag blivit deppigare, känner mig kraftlös och trött, jag trodde jag skulle bli piggare.
Jag är sällan glad eller förväntansfull längre, bara så in i skogen trött.
Om jag trodde jag var deprimerad förut så var jag rena glädjespridaren som jämfört med nu.
Möjligen beror det på att arbetsträningsstället är ganska tradigt, på ren skånska. Jag behöver skratt och glada människor omkring mig, det borde jag få utskrivit på recept, en dos skratt sju gånger dagligen.
Absurt nog så har jag haft roligt och hållit på att skratta mig sönder och samman när jag satt på en psykavdelning för många år sen. Vi skattade så personalen fick be oss dämpa oss. Människor i utsatta situationen får ofta en grov, ironisk och
knäpp humor som ett sätt att uthärda och klara sig, som om humorn handlar om ren självbevarelsedrift.
Jag tar alla tillfälle i akt att få skratta för det gör så gott, det är löser spänningar och sprider glädje.
Nu kan ju givetvis inte alla människor vara glada, vissa problem är så tunga så det är sorgeligt att tänka på, det förstår jag.
Inlägg
Ögonblicket 16:54
-
Regnigt och mörkt ute.
Tända ljus inne.
Kaffemuggen på bordet.
Nyrättade skrivböcker.
Boken som lillebror läser.
Maken gör rent akvarier.
Och intil...
8 timmar sedan
.jpg)
12 kommentarer:
När jag började arbetsträna blev jag också helt slut. Jag tror det beror på omställningen till att ha tider att följa och människor att möta. Försök hitta en annan arbetsplats som ger dig skratt. Rekommenderar skolan, yngre barn - dom får mig glad! Kram
Hej!jag blev också mer deprimerad av arbetsträningen,kändes som att livet var slut.Arbetsträningen fungerade inte,jag fick ont i magen mm,mm.Arbetstränade på många olika platser,inget som passade min arbetsförmåga.Alla dessa samtal med läkare ,FK handläggare på rehab,gjorde mig sjukare,kurser hit och dit.
Alltid bäst att ha ett "eget arbete "att gå till.Jag mår bättre nu,än jag gjort på många år.Supertrött är jag,inte mycket till socialt liv när jag är ledig men jag lever.Jag satt fast i ett ekorrehjul,FK kan när som helst dra in ersättningen,det hängde över mig hela tiden.Så blev det ju också,1 Januari 2007 började jag jobba igen.Det är tufft men det går.
Du ska se att det blir bättre,även om det kan ta år.Kram //Anna-Carin
Ja ett gott skratt förlänger ju livet sägs det och visst är det skönt att få skratta så att alla spänningar löser upp sig,det är verkligen befriande!
Inte nu alltid som du säger man kan skratta,
men skönt när man kan.Har en period just nu då jag är deprimerad och känner livsleda och trötthet och orkeslöshet.Har aldrig gått på arbetsträning men det kanske man skulle behöva.
Det lättar ju alltid att få prata med någon.
Kram Maria
Du gör helt rätt när du tänker att din blogg ska handla om det du känner tycker jag.
Det går ju upp och ner - inte kan man bara skriva om ljusa och glada stunder?
Det låter inget vidare att du känner dig sämre av arbetsträningen?
Har du börjat för tidigt kanske, eller är det fel plats du är på.
Det måste du ta upp med din kontaktperson! Man ska ju inte må sämre...
Kramar!
Tror oxå att de har att med omställningen att göra. de tar några dagar innan man kommer in i rytmen. Håll ut.. De vänder nog snart.. Styrkekramar
Hoppas du kan komma på vad det är med arbetsträningen som inte känns rba. Är det läge att byta ställe? Är det ngt mellan människrona där, i väggarna där/ är det sysslorna...
Ja, hur som...hoppas det vänder för dig.
Stor kram
Usch ja, jag känner igen det där:(
Ibland så är jag så förlamande trött så att jag är trött t.o.m när jag sover vilket är en MKT obehaglig känsla.
Javisst har man garvat arselet av sig MÅNGA gånger när man legat inne på psyk, nu har jag inte legat inne sen 2004 och hoppas naturligtvis att det ska förbli så, men ibland kan jag längta efter den där galghumorn som finns både hos många intagna och hos personalen (dom kan visa det när dom känner patienten väl och vet vad man är för en typ).
Ja att skratta kan vara SÅ förlösande, och även om deppigheten kommer tillbaka så fort man skrattat klart (eller sett klart filmen om det är det man gör) så tror jag ändå att den där stunden av skratt gör stor nytta!
Hoppas det ska vända för dig snart!!
Många kramar!!!
Ja, de där hejdlösa skratten över allt det galna, både hos sig själv inte minst den normalstämplade omgivningen - minns det också från psyk.
Så tråkigt att höra att arbetsträningen känns tung. Det är ju lite likadant för mig. Jag hoppas det är sånt som släpper efter ett tag. Visst är det meningen att vi ska skratta här i livet.
Kramar!
Vad jobbigt. Det går inte tvinga sig glad. Jag vet inte om du har skrivit om det, om du äter någon medicin? Ibland kan det behövas, särskilt på den här mörka tiden. Antingen "riktig" från läkaren eller sen någonting från hälsokost, beroende på hur starkt man känner sig nere. Du kanske har skrivit om detta och jag har missat det... Men sen kan det vara också att du har haft för stora förväntningar på arbetsträningen och att du sätter för mycket press på dig och det blir för mycket, för fort... Svårt att säga. Önskar dig allt gott i alla fall, fast jag inte kan få dig att må bättre... men jag skulle vilja det!!!
Kramizar på dig:)
Ja visst är det härligt att bara få skratta av sej, man mår så gott efteråt!
Jag tycker att du ska fortsätta att blogga som du gör, du skriver ur hjärtat och det är bra. Annars sätter man press på sej och då får man lätt prestationsångest om bloggen ska handla om något speciellt.
Jag har 2 bloggar. Tidsfördriv handlar om allt och inget, sen har jag min skrivhörna, den är min dagbok, inga bilder, bara text...
Förstår att du blir trött när du arbetstränar, det blir man i början när man helt plötsligt har rutiner och tider som ska passas. Man blir mentalt trött!
Kram till dej!
Den råa humornskulle jag inte klara mig utan när det är tungt för mig. Kramar...
Till er allihop.
Tack för alla omtänksamma kommentarer och för att ni bryr er. Skönt att höra att det nog blir bättre med arbetsträningen och att man är tröttast i början.
Kramar
Skicka en kommentar