Funderingar om arbetsträningen och försäkringskassan

Nu är det tid för arbetsträningsgrubbleri och tankar om försäkringskassan för mig.
Just nu är försäkringskassan igång med att arbetspröva långtidssjukskrivna om de kan rehabiliteras, återgå till arbete eller fortsätta vara sjukskrivna.

Om de efter arbetsprövningen anses som sjuka vet jag inte vad som händer med dem, om de får sjukersättning eller annat bidrag. De som anses arbetsföra efter arbetsprövningen kan de tvinga skriva in sig på arbetsförmedlingen och söka jobb, då har de ofta inte någon ersättning någonstans ifrån och får då vända sig till socialförvaltningen.

Jag tillhör ju dem som arbetsprövas just nu och är orolig för hur det kommer att gå. Jag känner mig inte färdig för att jobba på riktigt ännu, vill inte heller gå hemma resten av livet så en långsam rehabiltiering skulle bli bäst för mig. Dock är det besparingstider så de kanske snabbt slänger in långtidssjukskrivna i sina fack och tar sig inte tid att fördjupa sig i sorteringsprocessen av de sjukskrivna.

Ibland vill jag ut bland folk och jobba, och ibland vill jag ta en sjukersättning för att få lugn och ro för jag känner att jag är så utbränd och trött. Hur jag än funderar så kan jag inte bestämma mig, bara att jag defenitivt inte vill bli inskriven på AF utan någon försörjning och tvingas börja jobba när jag inte orkar.
Nästa vecka ska vi ha möte med arbetsterapeut, psykiatriker och försäkringskassan. Gud nåde mig, det blir att skärpa till sig på högsta nivå.