onsdag 17 februari 2010

Ångest över inlägget

Jag har sån ångest över inlägget om Röda Korset igår.
Röda Korset och andra hjälporganisationer gör ett beundransvärt jobb och folk på fältet är värda all respekt. De behövs, det är ledningens löner jag är emot.

tisdag 16 februari 2010

Skäms Bengt Westerberg

Nu är jag upprörd, eller snarare explositionsaktig.
Girigheten har fått ännu ett ansikte, Bengt Westerberg håvar in närmare 70 tusen kronor i månaden som ordförande i Röda Korset. Att han inte skäms. De pengarna ska ju gå till behövande, man ska inte sko sig i välgörenhetsorganisationer.
Nu har jag knappast lust att skänka några pengar längre trots att det behövs.
Skäms på er giriga egoister.

Tänk om de som brinner för att hjälpa andra kunde få jobb inom välgörenhetsorganisationerna istället för dessa giriga pampar, då kunde de kanska jobba för en rimlig lön och låta pengarna gå till det de är ämnade för. Nämnligen att hjälpa folk som behöver det, inte för att göra rika pampar och politiker ännu rikare.

Nu går ju massor med pengar inom tex. Röda Korset till löner, arvode, administration, det är ju skamligt. Varför i fridens namn ska anställda inom dessa organisationer ha topplöner och privilegier som höga direktörer och politiker?
Nu kan följden bli att folk slutar skänka pengar och att de behövande inte får hjälp längre.

Jag förstår inte hur man kan kamma hem 70 tusen i månaden när man ser hur jordbävningsoffer och fattiga barn svälter runt om i världen och man vet att pengarna kunde gått till dem istället.
Gör om Röda Korset, sparka de nuvarande anställda och anställ pensonal som kan jobba för rimliga, ordinära löner.
Där med basta.

Längtan

Så länge sen jag bloggade, tänk vad tiden går fort. Trots att det knappast känns så i detta snöelände, nu har vi haft snö sen före jul och minusgrader nästan varje dag.
Jag är trött på det, nu vill jag ha vår, jag längtar.

Det känns djupfryst både inombords och ute, känner mig insnöad. När solen och värmen kommer så följer nog lusten att blogga efter. Tänk att få sitta i trädgården med årets första fika, höra fåglarna kvittra och se snödropparna i rabatten, jag kan knappast bärga mig.

tisdag 2 februari 2010

Upprörd, frusterad, trött

Nu är jag upprörd så jag ska berätta om det här även om jag knappast orkar formulera mig i rena ilskan.
Det handlar om apotekets nya regler.

När det gäller läkemedel så har apoteket ibland billigare läkemedel som ska motsvara effekterna hos de dyrare och staten vill att vi ska välja de billigare för att spara pengar. Apoteket ska ge kunden det billigare om inte läkaren har sktivit på receptetet att läkemedlet ej får ersättas. För att slippa betala mellanskillnaden har jag varit noga med att läkaren skrivit i rutan om att mitt läkemedel ej får ersättas. Och detta beror på att jag provade det billigare och kände direkt skillnad, och läkaren trodde på mig och sa att många upplevde skillnader trots att läkemedlen enligt någon statlig bedömning ska vara likvärdiga.

Alltså kom jag till apoteket och skulle hämta ut mitt läkemedel och då säger apotekaren, eller vad de kallas, att det är nya regler som kommit i januari som innebär att mitt dyrare läkemedel inte längre ingår i subventionerna så jag får betala hela summan själv. Bara en ask kostade ungefär 800 kronor. Så jag är tvungen att ta det billigare om jag inte vill betala själv.

Jag säger att jag inte fått någon information om detta någonstans och hon verkar inte själv så insatt i det, så hon kunde inte svara på det.
Sen kan hon inte lämna ut något läkemedel alls till mig eftersom läkaren har skrivit att det inte får ersättas så då får hon inte ge mig det billigare.
Om jag inte själv betalar 800 kronor så får jag gå därifrån tomhänt.
Hon upprepar hela tiden att jag får tala med min läkare.

Just detta att jag får tala med min läkare gör mig desperat och frustrerad, just nu har jag ju inte någon läkare eftersom psykiatrikern jag hade har slutat och jag har inte fått någon ny, psykmottagningen här i stan är ju överbelastad och det är ett heltidsjobb att övertyga dem om att jag behöver en tid.

Så bara tanken på att jag inte får ut medicinen och problemen med psyk gör att jag skulle kunna explodera eller lägga mig på golvet tills någon bär iväg mig.
Jag säger åt henne att kolla om det kanske ligger något gammalt recept där läkaren inte har skrivit i att det inte får ersättas, och det ligger ett så jag kan få en ask.

Jag har en diskussion med henne om vad personer som behöver livsnödvändiga läkemedel ska göra om de kommer till apoteket och själv måste betala sin medicin för att läkaren skrivit i att det inte får ersättas och de inte får ut de billigare på grund av det. Då får de betala dessa dyra pengar eller gå därifrån tomhänta.

Nu är jag orolig för att ersättningsmedicinen inte ska ha tillfredställande effekt och skulle behöva tala med en läkare om detta. Och så får jag inte någon tid, hur långt ska de driva oss sjuka och fattiga i sin besparingsiver?
Jag orkar inte kämpa och bli arg och uprörd längre. För att orka vara sjuk i dagens samhälle så måste man vara frisk.