söndag 11 januari 2009

Till minne av min far

Idag var det ett år sen min fars begravning.
När jag satte om en blomma idag som stått i hans fönster, så tänkte jag på hur han planterat och skött om blomman, han älskade blommor och hade fönstren fulla av frodiga, fina blommor. Då slog sorgen till med ett kraftigt slag och jag längtade efter honom, efter att träffa honom och få prata med honom.

Han var en av de få jag kunde prata om nästan allt med, som mina problem och vi pratade ofta om det och allting. Han var min klippa, som alltid ställde upp. Familjen var det viktigaste för honom och han gjorde allt för oss.
Och vi var så lika, jag kände igen så mycket av mig själv hos honom. Min älskade pappa.

När han gått bort så skulle jag gå på något projekt genom försäkringskassan, som jag inte orkade med på grund av sorgen. Då undrade de varför jag stannade hemma, att folk gick ju bort hela tiden och livet gick ju vidare ansåg de. Att de förstod så lite och hade så lite respekt för min sorg gjorde mig ännu ledsnare. Att de till och med skulle lägga sig i min sorg och bestämma hur länge det var tillåtet att sörja, där gick gränsen för vad de fick lägga sig i i mitt liv. Enligt mig är det tillåtet att sörja resten av livet om någon känner för det.

Folk sörjer ju på olika sätt och olika länge och det bör man respektera. Min sorg är min och jag tänker sörja så länge jag vill och behöver, jag kommer fortsätta längta efter min pappa och tänka på honom.

14 kommentarer:

Erika sa...

Det är tillåtet att sörja hur länge och hur många år som helst. Jag sörjer ännu min mamma, som gick ut genom grinden och stängde den efter sig. Det var 20 år sedan förra året i oktober. Sorgen går aldrig över. Hon hade precis fyllt 62 år. Ingen var förberedd, allt gick så fort.

Att sedan FFK tyckte som dem gjorde är inget förvånande, för dem har aldrig haft en siffra rätt upptill. Finns det egentligen någon instans som har ett humant beteende i dagens samhälle?

Kram och ha en bra ny vecka!

Bubbel i vardagen sa...

En dag i minnenas tecken alltså. Men sådana dagar kan vara ganska befriande.

Seven sa...

Min pappa dog -91 och än idag kan jag överväldigas av sorg efter honom. Jag var bara 15 år gammal när han dog.

Förresten. Den där rutan med meddelanden hittade jag på cbox.ws och den där vänstra spalten tillhör en mall jag tagit hem. För att använda den måste du radera all html på din blogg och byta ut den mot den nya koden. Alla dina gadgets kommer då tyvärr också att försvinna.

Själv såg jag det arbetet som lite nyårsstädning i min blogg.

Mia sa...

Sorg är väldigt individuellt. Och ska respekteras. Ta den tid du behöver och minns alla fina stunder du upplevt med honom.

Förstår inte heller FK och hur deras "regler" egentligen sätts. Självklart blir människor påverkade av en nära och kär förlust och ska inte ens ifrågasättas. Blir bara mer och mer förbannad på deras system.

Låt dig själv sörja och känna de du känner. Gråt om du behöver de.
Massor med kramar från Mia

Bloggullet sa...

Erika
Tack. Och en human instans skulle vara välkommen.
Kramar och hoppas din vecka blir bra

Bloggullet sa...

Bubbel i vardagen.
Det är befriande att få gråta ut och minnas ibland.
Kramar

Bloggullet sa...

Seven.
Sorgen är nog evig.
Tack för förklaringen.
Kramar

Bloggullet sa...

Mia
Tack för dina ord.
Massor med kramar tillbaka

Gisan sa...

Vilka fina rader om din pappa! Jag tycker att det känns som allt ska gå så fort idag. Pang bom nu gör vi klart det här medbegravningen och sen slutar vi sörja. Det funkar inte så för mig heller. När det gäller min pappa vet jag inte hur lång tid det kan ta. Men jag har ju andra erfarenheter. Kramar...

sexbarnsmamman sa...

Det verkar samtidigt som om han är högst närvarande för dig i ditt liv, kanske kan han ge dig tröst också och inte bara det stora tunga känslan av sorg och saknad?

Maries Saga sa...

Jag vet precis vad du går igenom, jag förlorade min pappa för tre år sen.
Styrkekram!

Miss Borderline sa...

Usch, vill inte tänka på den dagen minna föräldrar inte finns mer :(
Sorgen försvinner ju egentligen aldrig, den bara ändrar form kan man säga. Ibland undrar man ju om det bara är psykopater med noll förmåga till att känna empati som jobbar på olika myndigheter!

Kramar från Missen!!

Chrissan sa...

Tiden rinner fort vidare, men sorgen och saknaden finns alltid kvar..
Och inen annan kan beömda hur mycket/stark ens sorg är...

Bloggblad sa...

Ingen annan kan styra över någons sorg, var och en av oss sörjer olika - och olika saker väcks i tankarna när någon går bort.

Själv fick jag en smärre chock att bloggarkompisen Mette hade gått bort så hastigt.

FK och AF... ger jag inte mycket för. Nog för att det finns nån trevlig där ibland, men inte sjutton går klienternas väl och ve i första hand... ledordet tycks vara: VÄNTA.