tisdag 6 januari 2009

Avslöjar en hemlighet

Nu ska jag berätta något som jag ofta funderar på och känner är skamligt att avslöja, hoppas att ni inte anser att jag är totalt knäpp. För ibland känns det så när det gäller detta grubbleri för jag försöker tänka vuxet, förståndigt, logiskt för att få någon lösning på det. Ändå är det som funderingarna är på ett barnstadie, ett barns tankar som sitter kvar med taggar från länge sen.

Jag har fått för mig att jag har social fobi, annars är det något annat knepigt jag lider av när jag träffar folk. Jag kan träffa främmande personer och strunta i vad de anser om mig, jag kan vara ute bland folk, prata med alla möjliga överallt och anses nog som ganska pratglad.

Dock börjar problemen när de blir för nära mig, när jag börjar känna att de är nödvändiga för mig. Då blir jag rädd för att de ska sluta gilla mig, avvisa mig och avsluta vänskapen eller vad det nu är för relation. För att behålla dem så träffar jag dem mindre för att de inte ska upptäcka hur usel, trist och värdelös jag egentligen är. Jag är rädd att de ska sluta gilla mig om de märker vem jag är, att de ska överge mig och lämna mig. Att jag inte ska duga, att de har andra vänner som är bättre, roligare och trevligare än jag.

Så när andra fördjupar sin vänskap genom att träffas oftare så tror jag att vänskapen ska hålla längre om jag låter bli att träffa dem.

Det känns som ett trauma av något slag. Att jag har dålig självkänsla eller självförtroende.Jag förstår att det är långt ifrån logiskt, ändå tänker eller känner jag så.

Om det är social fobi eller inte funderar jag ofta på. Detta hindrar mig i mitt sociala liv, möjligen har det att göra med dåligt självförtroende på andra plan med sjukskrivning och arbete.

23 kommentarer:

The Bride sa...

Låter väldigt jobbigt för dig men jag förstår dig. Känner också att jag ibland bryr mig alldeles för mycket om vad folk jag tycker om och känner anser om mig. Jag kan också oroa mig över det och må dåligt när jag tror att någon inte gillar mig.
Fast jag tänker inte så om andra. Riktiga vänner gör väl inte så utan älskar sina vänner med brister och fel.

Anonym sa...

Jadu, det är nog många som dras med sådana känslor. Det lilla barnet inuti är rädd för att kärleken ska dras undan. Straff ska utdelas.

Inte är det lätt att var människa. Å andra sidan så länge man har en dialog med sigsjälv om vad som händer med det lilla barnet i bröstet...har man väl en chans att jobba med det?

Bilder från min kamera sa...

Långt tillbaka i tiden kunde jag känna att det var viktigt att vara omtyckt och vad andra tyckte/ansåg om mig. Idag har jag kommit till en annan insikt, och den är väldigt bra enligt mig själv. Om människor inte acceptera mig för den jag är, så går det bra att vandra vidare.

Det du skriver om när det gäller vänskap och om den blir för påtaglig, då drar jag mig gärna undan. Det måste vara balans över allt, inte för mycket eller påtvingat utan alldeles lagom.

Förstår hur du menar och tycker inte alls att du tänker som ett barn osv. Dina tankar är väldigt sunda och förnuftiga.

Sedan finns det den sortens vänskap där vissa klänger sig fast som blodiglar och helst skall umgås 23,5 timmar av dygnets 24. :)
Tror det går att ventilera detta hur mycket som helst och ur olika synvinklar.

Nu har jag kommit upp i en så pass hög ålder att jag är den jag är med allt vad det innebär. Jag bryr mig alltså idag inte om vad andra anser om mig. Jag är snäll vänlig omtänksam, det kan räcka långt för den som vill har den vänskapsbiten av mig.
Jag spårade kanske ut lite här men jag har en tendens till det när jag sätter händerna på tangentbordet. :)

Kram och vinkelevink!

Tussegumman sa...

Jag tror inte du behöver oroa dig. Man drar sig undan för att man känner sig osäker. Det viktigaste är att du vet varför du gör det. Det viktigaste är att du accepterar dig själv och därmed får du också självförtroende. Folk måste också acceptera dig för den du är/Kramar Tussegumman

Anonym sa...

Jag kan berätta att jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag kan också drabbas av tanken att jag inte duger, är inte tillräckligt smart, social, verbal osv.
Inte tror jag det kallas social fobi, snarare osäkerhet eller dålig självkänsla.
Det är något man jobba på, jobba med sig själv!
Vi får peppa varandra!
Kram

Anonym sa...

Jag läste fel, hade tagit av mig glasögonen- nu tykcer jag att min felläsning var svaret på alla frågor...

MArskattens kommentar så läste jag att det itne kallades social fobi utan SMARTARE osäkerhet.

Man ska vara osäker- på ett EQ- smart sätt- tänker jag nu...

Thomas tvivlaren- jesus lärjunge (hänvisar jag till utan att vara särkilt kristen) är väl trots allt en förebild för oss tvivlare och grubblare.

Kram till oss och er och alla!

Anonym sa...

Tack gladana för inspirationen- ditt inlägg fick mig att skvia av mig min nuvarande ågren- nu är jag åter balanserad, stor och kärleksfull/fylld...

Anonym sa...

Så där en gång för länge sedan kände jag oxså .. gick djupt in i mig själv, men åren går och idag bryr jag inte mig ett skvatt (eller jo kanske lite) om vad andra tänker och tycker om mig.. jag har formats från den lilla flickan in i ett Jag som är jag och är det inte någon som gillar vad jag står för eller så... so what.. Livet är för kort för grubblerier, sedan kan jag mycket väl förstå de som är mitt i det.. Jobbigt, jobbigt .. men det kommer dagar och det kommer dagar..
Kram pådig oxså:-) /Pialotta

Skafferi Med Sjöutsikt sa...

Hej!

Och tack för att du kikat in på min sida. Så kul när någon "utifrån" hittar till min sida!

Läste dina inlägg, och kan bara hoppas att du får det stöd, och den hjälp du behöver. Jag har insett att prata är det bästa. Med mina närmasta vänner. Kanske har jag tur som har såna vänner, vet ej. Men bara vetskapen av att jag har dom gör att jag känner mig stark själv. Konstigt, men sant.

Jag kikar in igen!

Må så gott!
Kram L

Anonym sa...

jag tycker mer att det låter som låg självkänsla eller dåligt självförtroende än socialfobi, då är man mer rädd vad folk ska tycka och tänka om en, om man gör fel osv...
Är ingen expert på ämnet! men har det själv.
om du lider av det och det hämmar ditt liv kanske du borde å oh prata med någon ? lycka till!!

och som svar på din fråga om gi, nej, jag håller på med lchf men lycka till med gi- metoden!! Har själv provat på det ett tips är att leta så mycket recept du bara kan, vad du än börjar med, så du inte står där en dag och har inget att laga, lätt hänt att man köper skräp =) Lycka till nu

Anonym sa...

Känner också igen mig. Egentligen bryr jag mig inte om vad andra tycker om mig men ändå så är jag rädd för att dom inte ska tycka om mig och tycka att jag är "knäpp/konstig". Men jag har nog motsatt verkan. När jag träffar någon jag verkligen tycker om kan jag nästan bli för klängig och vill umgås jämt. Och blir rädd när de inte hör av sig på några dagar att de är less på mig just för att jag är så på.
Tror de handlar om att bli sedd och bekräftad. Alla människor vill bli sedda. Och vi med olika psykiska besvär har nog ett större behov av de än andra.
Jag vet inte om de riktigt kan kallas för social fobi men nån slags symtom är de eftersom de hindrar dig att fungera i samvaro med andra. Försök och tänka så här. Varför skulle någon tycka illa om dig?? Vad är de du är rädd för att dom ska tycka?? Skulle du tycka att en annan person skulle vara konstig och tråkig om de gjorde som du??
De är nåt jag har fått lära mig av min psykolog. Att försöka se saker och ting från en annan synvinkel än ens egen, eftersom den brukar vara lite vriden.
Vad är de värsta som kan hända i fall de inte tycker om dig?? Du går inte under. Och i fall person inte gillar dig kanske den inte var värd att vara din vän ändå. Eller hur?
De är jobbigt och bli sårad, gud vet att jag blivit de många gånger men man måste ta risker för att kunna vinna något.
Vänner tycker om en precis som man är, med alla fel och brister.
Jag har blivit bättre på att låta folk tycka vad de vill. Och vill personen inte vara med mig så oki. Deras förlust.
Hoppas du kan vända på saker och ting och kan njuta av livet. Kram

Anonym sa...

Jag tycker mer det låter som att du har dålig självkänsla eller nåt liknande.

Som nån skrev tidigare handlar ju social fobi väldigt mkt om att man är rädd för vad andra ska tycka om en själv. Man är livrädd för att "göra bort" sig. Om du går till en psykolog kan dom ju göra en utredning så du får veta.

Christina sa...

Tycker inte alls att du barnslig i ditt tänk.
Jag förstår dig fast jag själv inte bryr mig om vad folk tycker om mig, jag är jag och ingen annan.
Att man vill vara för sig själv är inget fel alls.
Om man är snäll och vänlig och inte blir accepterad för den man är ja då får det vara så.

Kram

Anonym sa...

Jag vet inte om det är social fobi du har men jag förstår att det är jobbigt för dig och det är inte allsbarnsligt på något sätt. Kollade runt nu lite på nätet om social fobi. Hittade dessa sidor som jag hoppas kan vara till hjälp för dig, fast du aknske redan har sett dom?
http://web.telia.com/~u50103696/socialfobi.htm
http://www.netdoktor.se/?_PageId=603&AreaId=19
http://www.sps.nu/socialfobi/

Går du i terapi så kan du ta upp det med din terapeut som antagligen kan hjälpa dig eller se vad det är och vad det kommer ifrån.
MÅNGA KRAMAR Maria

Anonym sa...

Oj så många fina kommentarer du fått här! Kul! När man är sjukskriven länge har jag märkt att man drar sig undan folk. Det finns ju miljoner orsaker för det och varje dag har en ny orsak. Fint att du skriver om det, det är ett tecken på mognad! Kram till dig!

Anonym sa...

Håller med Tussegumman och Marskatten.
Tycker det är bra att du uppmärksammat "problemet". Minns att det bara är ett problem om du själv uppfattar det så. Kanske skulle du kunna "lura" dig själv nästa gång du träffar någon som du gillar, och helt enkelt berätta hur du brukar göra när saker känns "för bra"? Då har ju den andra personen möjlighet att inte släppa taget om dig för lätt? :-)
Många kramar
Kimmi

Anonym sa...

för mig känns det som om jag blir ansvarig för något. jag får ett krav på mig när människor börjar komma mig för nära. och jag klarar inte att planera något ens knappt tio minuter i förväg, men det kan delvis bero på min adhd.

Det känns som om jag måste prestera något och det är mer avslappnat att vara för sig själv liksom...

Gullan sa...

Jamen det är ju som jag EXAKT!!! Speciellt om det skulle bli tal om att träffa nån karl. Men jag jobbar på det och har kommit en liten bit på vägen att våga lite mer iaf tycker jag, men det är svårt!

Kramar!!

Anonym sa...

Har läst detta inlägg flera gånger och har tänkt väldigt mycket. Jag har fått diagnosen social fobi (och panikångest)och levt med dessa åkommor i över 20 år. Just vad gäller sociala fobin så är den över (tror jag) men den största punkten i mina tankar där var just vad andra skulle tycka om mig. vet inte riktigt om det är åldern eller om jag faktiskt funnit självförtroende nu för jag bryr mig inte om de tankarna längre, och därmed har jag inte heller haft några sociala fobi känningar.
Oavsett om det är social fobi eller inte som du känner av, så förstår jag din orolighet och din hopplöshet. Det är inga härliga känslor. Läste att du tagit kontakt med psykolog, och det tycker jag var jättestarkt och bra gjort. Tänker på dig och finns här för dig om du behöver. Min mailadress finner du på hemsidan. varma kramar

Unknown sa...

Kan känna igen mig lite i dina tankar och du är inte alls konstig på något vis,starkt av dig att berätta!=)

Själv så har jag social fobi..fått det klassat som det av en överläkare på psykvården.
Jag har problem med att träffa mycket folk,tror att dom tittar på mig och när jag handlar så tycker jag att det är jobbigt att stå i kö till kassorna.

Kram Maria

Unknown sa...

Väldigt fina kommentarer du fått i detta ämne,har läst vad en del skrivit.Tycker
att Mia skriver vädigt bra och klokt!=)
Ja man ska väl egentligen inte bry sig om vad andra tycker och tänker om en ,men det är sannerligen inte lätt.Det är väl något som man måste jobba på och intala sig själv att man duger som man är.Har själv blivit sårad så många gånger så jag har "taggarna"ofta utåt.Man är misstänksam och tror att andra inte vill en något gott utan har baktankar,därav har jag problem med att komma folk nära.Det kan kännas jobbigt,för många vill ju kanske vara ens vän och då ska man ju inte ta avstånd.Men man är väl rädd att bli sårad igen(har blivit det av många män)

Kram Maria

Nippertippan sa...

Tack för att du besökte min blogg. Jag ser att du skriver om mycket sånt som intresserar mig. Jag hinner inte kommentera längre nu, jag har en mattetenta idag, men jag återkommer.
Ha en skön måndag idag!!!

Nippertippan sa...

Det du beskriver känner jag igen. Jag har gjort massa tester och har inte fått någon diagnog för någonting. Men däremot har jag varit med om många traumatiska saker och har haft besvär i form av posttraumatisk stressyndrom, ptss. Det är ganska snarlik det du beskriver. Man är inte konstig om man känner så eller har sådana tankar. Det är vanligare än du kanske vågar tro. Jag har läst psykologi också, och social omsorg inr psykiska funktionshinder-kurs i högskolan läste jag också... Det är nyttigt faktiskt att läsa psykologi om man har sådana funderingar som tex "undrar om jag är konstig?" etc... för då kanske man får läsa att t ex "automatiska tankar" är rätt så vanlig fenomen.
Att vara med människor brukar göra att det blir lättare. Om du är sjukskriven kanske du kunde hitta någon intresse som gjorde att du kom "ut" och fick träffa mer folk. Eller kanske börja plugga någonting... du får rätta mig om jag skriver strunt... jag känner att det börjar bli läggdax för mig...jag får återkomma en annan dag;)
Ha det gott och god natt (en gång till)!!!!
Kramizar:)