Nu är det februari, och snart är det vår.
Tiden har gått fort även om det varit segt sen november, det har blivit ljusare på dagarna.
Jag väntar på min son som är hos några kompisar, han borde komma hem nu när klockan är över tolv på natten. När det gäller barnuppfostran är jag både sträng och mesig.
Han borde komma hem när han bara är tolv år, tretton om några månader, han måste ha regler och fasta tider. Ändå kan jag tänka att han är bara ett kvarter härifrån, så vad gör det att han är där lite längre ikväll.
Någon kanske undrar hur jag kan låta honom vara ute så länge. Och en annan menar kanske att låt honom vara ute.
Jag vill inte ha principer och regler bara för sakens skull, de måste vara fattade på kloka, logiska grunder. Sen är bland det väsentligaste att man kan prata med sina barn hela tiden, ha deras förtroende så de kan berätta det mesta och låta bli att ljuga för att de tror man blir ilsken eller sur. När det gäller hur jag ska uppfostra min son så tänker jag på hur jag själv hade det som liten, hur andra i min omgivningen hade och har det och att jag ska göra en mix av det bästa därifrån.
En av mina bästa vänner som jag känt sen jag var sju år, fick mig för ett tag sen att ändra åsikt om något inom barnuppfostran sen vi pratat om det. Det var ett klokt samtal som fick mig att se saker ur andra perspektiv, det handlade om hur olika vi blivit uppfostrade och vad som var dåligt och bra med det.
Nu ska jag ringa till min son och säja att han kommer hem, annars går jag och hämtar honom.