Till minne av min far

Idag var det ett år sen min fars begravning.
När jag satte om en blomma idag som stått i hans fönster, så tänkte jag på hur han planterat och skött om blomman, han älskade blommor och hade fönstren fulla av frodiga, fina blommor. Då slog sorgen till med ett kraftigt slag och jag längtade efter honom, efter att träffa honom och få prata med honom.

Han var en av de få jag kunde prata om nästan allt med, som mina problem och vi pratade ofta om det och allting. Han var min klippa, som alltid ställde upp. Familjen var det viktigaste för honom och han gjorde allt för oss.
Och vi var så lika, jag kände igen så mycket av mig själv hos honom. Min älskade pappa.

När han gått bort så skulle jag gå på något projekt genom försäkringskassan, som jag inte orkade med på grund av sorgen. Då undrade de varför jag stannade hemma, att folk gick ju bort hela tiden och livet gick ju vidare ansåg de. Att de förstod så lite och hade så lite respekt för min sorg gjorde mig ännu ledsnare. Att de till och med skulle lägga sig i min sorg och bestämma hur länge det var tillåtet att sörja, där gick gränsen för vad de fick lägga sig i i mitt liv. Enligt mig är det tillåtet att sörja resten av livet om någon känner för det.

Folk sörjer ju på olika sätt och olika länge och det bör man respektera. Min sorg är min och jag tänker sörja så länge jag vill och behöver, jag kommer fortsätta längta efter min pappa och tänka på honom.