Nu är det tid för arbetsträningsgrubbleri och tankar om försäkringskassan för mig.
Just nu är försäkringskassan igång med att arbetspröva långtidssjukskrivna om de kan rehabiliteras, återgå till arbete eller fortsätta vara sjukskrivna.
Om de efter arbetsprövningen anses som sjuka vet jag inte vad som händer med dem, om de får sjukersättning eller annat bidrag. De som anses arbetsföra efter arbetsprövningen kan de tvinga skriva in sig på arbetsförmedlingen och söka jobb, då har de ofta inte någon ersättning någonstans ifrån och får då vända sig till socialförvaltningen.
Jag tillhör ju dem som arbetsprövas just nu och är orolig för hur det kommer att gå. Jag känner mig inte färdig för att jobba på riktigt ännu, vill inte heller gå hemma resten av livet så en långsam rehabiltiering skulle bli bäst för mig. Dock är det besparingstider så de kanske snabbt slänger in långtidssjukskrivna i sina fack och tar sig inte tid att fördjupa sig i sorteringsprocessen av de sjukskrivna.
Ibland vill jag ut bland folk och jobba, och ibland vill jag ta en sjukersättning för att få lugn och ro för jag känner att jag är så utbränd och trött. Hur jag än funderar så kan jag inte bestämma mig, bara att jag defenitivt inte vill bli inskriven på AF utan någon försörjning och tvingas börja jobba när jag inte orkar.
Nästa vecka ska vi ha möte med arbetsterapeut, psykiatriker och försäkringskassan. Gud nåde mig, det blir att skärpa till sig på högsta nivå.
Inlägg
Julkalender i år?
-
HAR NI TÄNKT ATT GÖRA EN JULKALENDER I ÅR?
jag ska som vanligt göra min bokjulkalender. Det blir den femte som jag gör
och då var det knappt någon som gj...
1 dag sedan
.jpg)
12 kommentarer:
Det låter som att vi i mycket är i samma läge. Är jobbigt att inte alls veta vad som väntar och inte kunna påverka så mycket. Å dessa möten, de kan vara riktigt ångestskapande... hoppas att det trots allt går bra när du väl är där, att du blir lyssnad på.
Stor kram!
Hej Oumberliga Peter här fast egentligen borde jag växla om till min andra blogg, den om fysisk smärta för det hade varit seriösare då, men du är självklart inte dummare att du förstår att jag måste ha en lite skojigare och oviktigare sida som det här för att orka driva patientfrågor har du sett www.jernsaxen.blogspot.com min blogg om en ny smärtförening skriv gärna ett inlägg där, det behövs så här bra inlägg som du nu skrivit där så fler kan läsa hur livet kan vara både för förståelse och igenkännande. Har lite problem med www.jernsaxen.blogspot.com en del goda skribenter har hoppat av för att de tycker att jag ibland blandar ihop den här sidan och Jernsaxenbloggen, det gör jag också helt medvetet bland annat för att sprida budskapet vidare, finns mycket att prata om på det här området hoppas du vill skriva mer om det, kan själv inte råda men ibland så säger mig erfarenheten i dessa frågor att kan man få "någon typ av ersättning" och ta det så lugnt som det bara överhuvudtaget går så ska man göra det, du får ju jobba ideéllt numera och du får tjäna 40 000 kr/år som fullt sjukbidragtagare. Mvh från Peter Olofsson!
PS:Du kan alltid skriva på Jernsaxen, du skriver ju fint och trevligt, fin blogg har du också!
Så otroligt väl jag känner igen mig i dina funderingar. det är inte bara vad man själv tycker att man vill/klarar av. Sen har vi ju FK och AF också. Hur ska man få till något "lagom" då??? Kramar...
Bara så du vet - om du blir 25% friskskriven får du ingen ersättning från arbetsförmedlingen. Det krävs 50% för att få några pengar alls. Det finns bara fyra steg: 25, 50, 75 och 100. Så kan du jobba 30 % blir du halvtidssjukskriven. Dumt som bara den men vet man om detta kan manäven ställa de rätta frågorna. Lycka till! Kram
Jag har det ju på nära håll, så jag förstår precis vad du går igenom. Hoppas att du orkar bråka med alla instanser så att du hamnar rätt.
Tack för påminnelsen ;)
Har en utmaning hos mig till dig. Allt är frivilligt i bloggvärlden. :)
Herre gud.. tänk att ni skall behöva känna press från försökringskassan konstant. Räcker det inte med att vara utbränd, det är under all kritik att det skall vara sån press.
Styrkespark
Kramar
Christine
Jag känner också igen mig i din situation. Det är som en mardröm att inte veta något om sin framtid. Att inte veta om man klarar av att försörja sig själv framöver trots över 30 års fast anställning tär på krafterna som man behöver för att må bättre.
Lycka till med mötet och fortsättningen på arbetsträningen.
Kram
Maria
Du är stark som orkar blogga om situationen, det gör inte jag.
Tack för kommentaren på min blogg och fortsätt läs om det känns bra ;)
Visst är det vidrigt med dessa möten. Du vet väl att du kan ha en stödperson med dig om du vill, din man, eller en kompis. Det har jag haft några gånger och det känns så bra.
Många är vi som känner igen oss i dina ord.En olyckshändelser för rätt många år sedan avslutade mitt arbetsliv. Men innan dess, slängdes jag runt i över sju år, likt en fotboll som alla sparkade på kändes det som. Alla dessa år är ett under att jag inte miste hela mitt förstånd. Det värsta i hela denna historian är att bli misstrodd. Blickar som sa mer än ord, ord som sa det jag såg på minspel.
Till slut kom jag till ett team (fristående) och där för första gången var jag bland människor som tog mig på största allvar. Jag blev någon... jag blev en person som plötsligt fick ett människovärde. Gudomliga människor som skulle ha en stor eloge dagligen, för deras stora empati för andra. Till slut fick jag rätten på min sida, tack vare teamet som hela tiden trodde på mig, med ett också utförligt ingående utlåtande om mig.
Skicka en kommentar