På kalas igår med frustration och skratt

Igår blev min älskade, söta mormor 93 år så vi var där på kalas. Jag träffade nästan hela släkten på min mors sida, de på min fars sida är spridda i hela landet.
Det var trevligt att träffa dem och det blev ju prat om allt möjligt. Jag hade behövt göra sånt oftare.

Eftersom många i släkten har besvär med att förstå det här med psykiska åkommor och utbrändhet så skulle jag behöva massor av tid att förklara, diskutera och prata med dem om det. De säger ofta att andra får ju stå ut på trista jobb, att de själva är trötta, att man kan orka om man vill, man får skärpa sig osv.

Jag undrar om min släkt är särskilt tröga med att begripa det här, eller folk i allmänhet är lika ovilliga att förstå de här problemen. Beror det på trots, fördommar eller motvilja att de är så frustrerande envisa med att inte vilja förstå.

Min släkt är ju snäll och trevlig egentligen, så jag blir explosionsfärdig när de inte begriper. Och det är ju inte lämpligt att explodera vid kaffebordet när vi dricker kaffe i lugn och ro ur små, gulliga kaffekoppar med blommor och gulddekor och äter småkakor och tårta. Det är liksom inte läge då att släppa loss frustrationen, blir full av skratt när jag tänker på hur komiskt det skulle se ut.