Hur gör jag nu

Jag uppskattar era tröstande och stödjande kommentarer, så tack för dem för de håller mig uppe.

Nu kommer lite uppgivet gnäll för jag kan knappast tänka på något annat just nu.

Nu har jag sovit, dock gnager oron hela tiden om hur jag ska kunna försörja mig. Jag har försökt allt jag kan komma på för att ta mig ur situationen och få igång sjukpenningen igen. Nu har sjukpenningen varit stoppad i åtta dagar och det är sju dagar kvar till jag har besökstid hos läkaren.

Det känns som om pengarna rinner mellan fingarna som grus och jag kan inte göra något åt det. Femton dagar utan ersättning tär när jag redan har så liten inkomst.
Jag har sällan känt mig så utelämnad, utestängd och sparkat på av samhället som nu.

Nu har jag ringt till vårdkliniken för att få en tid för att kanske få ett läkarintyg och jag har ringt till privatläkare för att få en tid. Och de svarar som jag trodde att eftersom jag är inskriven på psyk så bör de hjälpa mig med läkarintyg för de känner mig bäst och har mina papper. Så de tror inte att de kan hjälpa mig, och så undrar de varför jag inte kan få ett intyg från psyk.

Hur ska jag kunna svara på något som jag inte förstår själv?Hur ska jag kunna svara på varför psyk behandlar mig så uselt?

Sen har jag kontaktat stället jag gjorde utredningen på i höstas och frågat om psykiatrikern där kan skriva ett intyg. Det gick inte eftersom jag är färdigutredd där.

Nu vet jag inte vad kan kan göra mer för att få igång min sjukpenning igen.Jag mår sämre nu än på evigheter, och jag oroar mig läkarbesöket i april. Om även han anser att jag kan arbetsträna och inte vill ge mig något intyg då, vad ska jag då ta mig till?

Jag har även kontaktat tidningar om de vill ta upp min situation. Hur kan psyk och Fk slå så hårt på en person som redan ligger? Är dettta välfärden i vårt land, är det så här den fungerar? Har de ansvariga politikerna någon aning om hur deras regler drabbar oss. Har de det så tror jag ändå att de struntar i oss totalt.