Personliga reflektioner och tankar

Jag blev igår brutalt golvad av depressionsfilten, det var ganska överraskande.Jag kände mig så nere och får dåligt samvete för det för det känns inte tillåtet när solen skiner och jag borde vara nöjd.

Det känns som om jag sjunker ner i ett träsk, och jag vet inte om jag ska ge efter och fortsätta sjunka. Eller om jag ska kämpa och hålla mig kvar i vad som helst för att ta mig upp. Helst vill jag att någon kommer och räddar mig.

När det gäller arbetslösa så hör man ofta att de blir deprimerade, förslöade och känner sig värdelösa över att inte jobba. Det kan leda till skilsmässor,missbruk osv. Gäller det även personer med sjukersättning, alltså förtidspension även om orsaken till att de inte jobbar är en annan och många känner att det är skönt att få sjukersättning för att de behöver det.
Nu menar jag såna som jag som är tvekande när det gäller att besluta mig. Att med en bra rehabilitering med lämplig arbetsträning och om jag sluppit hoten om indragen ersättning och om jag fått ordentligt stöd så hade jag hellre velat jobba.

Det är en sån sorg för mig att tänka på att jag inte ska arbeta mer, det är som att bli lämnad i en relation, att man vill fortsätta trots att den andre inte vill längre.

Jag bara går här hemma och blir försoffad, trött och ensam. Givetvis är jag en vuxen människa med ansvar för mitt liv och jag borde skärpa till mig och inte gå här och självömka. Dock är jag en person som behöver något meningsfullt att gå till, jag behöver morot eller piska för att hålla igång.
Om jag bara hade haft någonstans att gå på dagarna och träffa människor.