tisdag 12 maj 2009

Personliga reflektioner och tankar

Jag blev igår brutalt golvad av depressionsfilten, det var ganska överraskande.Jag kände mig så nere och får dåligt samvete för det för det känns inte tillåtet när solen skiner och jag borde vara nöjd.

Det känns som om jag sjunker ner i ett träsk, och jag vet inte om jag ska ge efter och fortsätta sjunka. Eller om jag ska kämpa och hålla mig kvar i vad som helst för att ta mig upp. Helst vill jag att någon kommer och räddar mig.

När det gäller arbetslösa så hör man ofta att de blir deprimerade, förslöade och känner sig värdelösa över att inte jobba. Det kan leda till skilsmässor,missbruk osv. Gäller det även personer med sjukersättning, alltså förtidspension även om orsaken till att de inte jobbar är en annan och många känner att det är skönt att få sjukersättning för att de behöver det.
Nu menar jag såna som jag som är tvekande när det gäller att besluta mig. Att med en bra rehabilitering med lämplig arbetsträning och om jag sluppit hoten om indragen ersättning och om jag fått ordentligt stöd så hade jag hellre velat jobba.

Det är en sån sorg för mig att tänka på att jag inte ska arbeta mer, det är som att bli lämnad i en relation, att man vill fortsätta trots att den andre inte vill längre.

Jag bara går här hemma och blir försoffad, trött och ensam. Givetvis är jag en vuxen människa med ansvar för mitt liv och jag borde skärpa till mig och inte gå här och självömka. Dock är jag en person som behöver något meningsfullt att gå till, jag behöver morot eller piska för att hålla igång.
Om jag bara hade haft någonstans att gå på dagarna och träffa människor.

25 kommentarer:

S o F sa...

Tror jag förstår...

Stor cyberstöttningskram!

Malinski sa...

Lilla vännen, jag känner igen och jag lider med dig. För det första så måste man få ha dessa depp-dagar. kasta bort ditt dåliga samvete och vet att du snart kommer att sprudla igen av någon orsak. För det andra så har jag ett tips: Varför inte koncentrera dig på dikteriet? Där har du någonting att bita i ;-)
Känner också att jag vill "göra något vettigt och betydelsefullt, något meningsfullt som du skriver" om dagarna, men se det som så att du gör något meningsfullt genom ditt bloggande. Du får andra människor att tänka och du lyckas även få människor på glatt humör. Det är det inte många som lyckas med. Jag tänker på dig och hoppas du kravlar dig upp, skickar över lite styrkekramar och en visuell träsk-spade att gräva dig upp med igen.:) Kramar.

Galleri Dalhem sa...

Kom hit och måla akvarell med mig !

Nina sa...

Alla behöver något meningsfyllt att fylla livet med. Verkligen.

Hoppas missmodet lättar snarast! Kram

Vilsen sa...

Just det sociala livet blir så begränsat...:(
och då blir så lätt att sjunka in i ensamheten och utanförskap...
Kramar om dig vännen!

Uffematten sa...

Det tar lite tid att sörja färdigt när man hamnar i din situation. Tror att du måste ge dig den tiden; det går liksom inte att hasta igenom... För det är en stor sorg att inte kunna arbeta och fungera som förr...

Men det blir bättre! Man lär sig strukturera upp dagarna och ta lite annorlunda initiativ mot vad man är van vid sen tidigare.

Ring eller maila om du känner att du behöver ösa ur dig... Klagomuren är nästan alltid öppen ;-)!

Stora-uppmuntringskramen!!!

Lotta sa...

En jättekram till dig

Bloggullet sa...

Till SoF.
Tack, det tror jag med att du gör.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Malinski.
Tack för dina goda ord, du är så gullig. Jag ska försöka börja med dikterna igen.
Jag känner dina kramar ända hit.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Galleri Dalhem.
Tack för dina uppmuntrande ord, det hade nog hjälpt.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Nina.
Tack, det kommer att lätta, hoppas det blir snart.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Vilsen.
Just så är det.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Uffematten.
Snälla du, tack. Tolkningen stämmer bra.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Lotta.
Tack snälla du.
Kramar

Heidi sa...

Det är inte lätt det där, vet av egen erfarenhet. Det finns många sätt att göra för att komma vidar med livet eller förändra en situation som känns ohållbar. Ett kan vara att satsa på någonting som man tycker är roligt eller intressant. Det kan vara en utbildning tex. Det finns ju Ky-utbildningar som leder till jobb lite lättare eftersom det ingår praktik...
Ibland behöver man lite coaching för att hitta sitt "sanna jag" och sina intressen. Men man måste veta vart man ska innan man kan veta vilken väg man bör ta. Kasta inte handduken, det är nog för tidigt för det!!! Det finns tusen olika sätt att leva livet, du ska bestämma själv hur du vill ha det om 5 år, och sedan kan du planera vägen dit. Var konkret, det är lättare att visualisera då. När du väl sätter igång går det sedan fort undan, bli inte orolig för det!!!
Massor av kramar!!!

sivan sa...

Finns det inget roligt föreningsliv du kan gå med i??? eller varför inte någon kvällskurs. kram och ha en bra dag.

Ingela sa...

Jag tror att alla människor i längden behöver känna att man behövs. Att vad man än tar sig till är viktigt på ett eller annat sätt. Själv hade jag en strålande vecka (nåja, relativt sett...) utan djupare tankar förra veckan, tills jag började fundera över framtiden och ovissheten över "vad jag skall ta mig till med mitt liv" igår kväll. Då kom ångesten krypande och det blev svårt att somna. Detta å sin sida ledde till att jag åter började ta tag i en plan för framtiden idag. Jag tror att jag förstår dig mycket väl. Livet och tillvaron går upp och ner. Ibland räcker det att bara vara, och man kan och skall kunna njuta av det. I längden tror jag ändå att det är viktigt för dig att hitta vad DU tycker är meningsfullt att göra. Det behöver inte vara så märkvärdigt och kan skifta över tiden, men att ha mål och en plan för framtiden behöver nog alla.

Kramar!

Samtal från min trädgård sa...

När du pratar om detta med att sjunka, så tror jag, att om du orkar ta dig ut och promenera bara en liten stund eller flera små stunder om dagen, så kommer det att bli bättre. Det har hjälpt mig i alla fall.
Betr. mina stenar så finns de bara här. Om jag gräver en ny rabatt, så får jag upp massor. Och nu har de ju grävt för fjärrvärme, så det kom upp massor nästan alldeles gratis.......Sedan gillar jag att samla, när jag är någon annanstans, men just de du ser på bilderna kommer ifrån min tomt.
Kramar.

Katti sa...

Oj vad många inlägg jag har missat. Och oj vad tråkigt att höra att du mår så som du gör. En sysselsättning på dagarna är nog inte så dumt. Min syrra som är sjukpensionär hjälper till i en klädbutik några timmar i veckan, så där lagom så hon klarar av det. Ideelt då förstås. Kankse det kan vara nåt?
Känner du någon som har eget företag som vill ha lite extrahjälp? Bara när du själv känner att du vill och orkar. Att träna är bra både för psyket och kroppen, men det vet du väl redan. Fota mycket, gå en fotokurs, kankse en i bildbehandling också? Typ Photoshop.

Kankse du kan bli inbiten friskis och svettis deltagare så kan du sen börja leda nåt eget pass så där nån gång i veckan?

Eller varför inte som någon annan sa, prova att måla?
Att göra någonting kreativt och med händerna är bra för självkänslan.

Ja, lycka till min vän, jag tror du kommer på nåt bra och att det vänder för dig!
Kram
Katti

Bloggullet sa...

Till Heidi.
Jag har börjat fundera på att göra en plan, en realistisk som går att genomföra. Sen handlar det om orken, så det får nog gå sakta.
Så har jag ju sökt en på en skivarlinje som jag hoppas att jag kommer in på till hösten.
Tack för dina tips.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Sivan.
Här i stan är inte någon förening som jag gillar, dock kanske jag ska söka någon ABF till hösten.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Ingela.
Grattis till att du hade en bra vecka, det känns skönt att höra. Det är som för mig, kände mig glad en tid tills jag igår då jag började fundera ungefär som du.
Så nu ska jag planera och hoppas det blir bra.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Samtal från min trädgård.
Jag skulle ut och promenera har jag tänkt länge, det är bra som du säger. Så varför ska det vara så jobbigt att göra det som är bra för en?
Praktiskt att du har stenarna så nära, det är fint.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Katti.
Tack för alla bra tips, det får mig att känna hopp igen. Det behövs att få andras perspektiv på saker. Just ideellt arbete kan nog ge lite gemenskap.
Kramar

Erika sa...

Tror jag skrev tidigare i en kommentar, är man på ett eller annat sätt oförmögen att jobba, då måste man för egen del se till så tillvaron blir positiv. Ingen kommer hem och knacka på dörren och reder ut en tilltrasslad situation som det kan kännas ibland.

Kan själv och än i denna dag vakna med en stor hopplöshet framför facet. Tänker ofta, är det detta som är kvar, men i nästa sek rycker jag upp mig själv och tänker....du kan ännu stiga upp för egen maskin, du kan gå ut du kan sysselsätta dig med det du tycker om. Jag har alltså inte stagnerat eller gett upp, livet fortskrider framåt hela tiden oavsett vad vi människor tänker och känner inför våra återstående liv.

Ljuset finns alltid i ett litet mörker även om vi inte alltid tror det.

Kramkram