Nu har jag en sån dunkande ångest. Det beror på att en kompis ringde till mig igår kväll när jag sov och min man svarade. Sen var jag ute idag och då hade hon ringt flera gånger igen.
Hon har sagt att det är trist att ringa mig och försöka umgås för jag sover oftast när hon ringer, och så hände det igen.
Ofta är det så att folk ringer just när jag sover eller är ute. Om jag går hemma hela dagarna ringer de sällan och sen så fort jag lägger mig så ringer telefonen, det är så jobbigt och ger mig sån ångest för folk tror ju att jag sover ständigt.
Jag är en vuxen människa som begriper det här förnuftmässigt att jag är trött och att jag måste sova ibland,och att jag knappast kan ta på mig skuldkänslor för det. Ändå säger känslorna, ångesten och oron att folk kommer att tröttna och överge mig på grund av min trötthet.
Just att ha depressioner och att vara utbränd medför såna här konsekvenser när det gäller det sociala umgänget för mig. Att jag har andra tider och rutiner än folk som jobbar och är mer energiska.
Jag funderar ibland i desperation på att frivilligt isolera mig för att slippa de här skuldkänslorna och ångesten för att jag är så besvärlig att få tag på, och att jag gör människor besvikna genom mitt beteende och som jag blivit som person.
Inlägg
Dagens ord 153
-
*TUNGKRULLARE*
*-Hittar ordet som en beskrivning på något jättegott som man stoppar i
munnen, det verkar kunna användas om såväl fast som flytande föda. ...
11 timmar sedan
.jpg)
14 kommentarer:
nej nej nej!!
Söta du. Känn inga skuldkänslor för det. Jag förstår att det är trist, men samtidigt så måste ju din omgivning förstå din situation.
Annars får du berätta det för dem så att de verkligen gör det.
Att man sover när folk ringer kan man ju inte hjälpa. Då kanske det är bättre att bestämma en tid som man tror passar båda:)
Klart att det är lätt för mig att komma in här och säga som inte är i din sits och jag förstår, samtidigt och du tänker säkert som jag skriver.
Men ändå.
Du ska inte behöva känna skuld för att du inte mår bra nu, vännen.
KRAMAR!
Känn inga skuldkänslor!!
Behöver du sova så SOV!!
De som inte kan acceptera det är INGA RIKTIGA VÄNNER!!
Det enda positiva med att man blivit sjuk är att man vet nu vilka som verkligen var ens vänner!
Kramen på dig!
//Sickan
Om jag ringer till Dig och du av nån anledning inte svarar, tänker jag eller talar in på telefonsvararen :
-Du kan väl ringa mig vid tillfälle. Kom ihåg att jag älskar dig ! Vi hörs. ////
Hoppas din kompis läser det här. / Erik
Du ska inte ha skuldkänslor. Varje människa behöver ro ibland, det behöver inte betyda att man inte vill umgås, man behöver vara ifred helt enkelt. Så är det för oss alla ibland. Jag tror att din vän tycker om dej precis så som du är
Kram Bibban
Inget att ha skuldkänslor för!!! NIX och åter NIX!Svarar i telefon gör bara jag när jag kan..jobbar jag så jobbar jag..ute så är jag ute..sover jag så DRAR jag ur jacket..har jag vissa dagar inte tid med mig själv..kan jag inte vara där för andra..prata med varandra kompisen och du..är hon/han en vän så finns det förståelse. Du tar hand om dig själv..mågottkramen.
Att bli deprimerad och utbränd gör ju att man inte fungerar som "vanligt". Systemet slår ifrån, jag brukar säga att mina "säkringar" går. Och ja, man uppför sig "annorlunda". Men man lär sig, kan jag säga, vilka som är en verkliga vänner, vilka som har förståelse och accepterar dig precis som du är oavsett om du är sjuk eller inte. Det är DE som är de verkliga vännerna. Och ja, det brukar visst ske en viss utsortering vid sjukdom. De som klarar av att vara vän och de som inte gör det. Det är ju de som klarar av det som du behöver. Inte de andra! Träna/kämpa bort din ångest för det, du behöver din energi till annat! Jag VET att det är svårt! Men absolut nödvändigt! Förklara hur du känner för kompisen, du oroar dig säkert i onödan! Varm kram! C
Hej vännen! Känn inga skuldkänslor, för att du inte kan prata med henne när hon ringer. Förklara för dina vänner hur du känner, att mår man inte bra, är utbränd eller dyl så fungerar man inte som man gjort förut. Allt tar längre tid, man har inte ork, man behöver sova mer, man kanske inte orkar prata just då. Kan inte vänner ta till sig det och har förståelse då är man inte en riktig vän. Tänk på dig själv och ser till att du mår bra vännen i första hand. Ha det bra. Många kramar Britt
Jag kan bara hålla med föregående inlägg. Visst har jag tappat vänner sedan jag brände ut mig. Men jag har fått nya (bl.a. genom bloggen) som förstår mig och mina behov och ändå förblir mina vänner. Du ska absolut inte ha skuldkänslor för att du är sjuk och behöver vila och sova mer än friska.
Man har bara en viss energi varje dag och när den är slut så är den slut.
Ibland svarar jag inte i telefon eftersom jag inte orkar vara social.
Ha en skön helg
Om du är utbränd och trött så måste du sova, du har liksom inget val, din kropp skriker till dig så högt den kan. Du och din kropp läker ju med hjälp av sömnen, det får vara så ett tag, så småningom går det över.
Och jag tänker, när jag läser vad du skriver, att det faktiskt är bra att din kompis talar om hur hon känner det, att hon inte håller det för sig själv och går och tjurar över det utan att säga något. Kanske saknar hon den du var innan du blev sjuk. Tala om för henne att hon betyder precis lika mycket för dig som tidigare men att du just nu inte riktigt rår över din kropp och dina känslor. Du har ju inte valt själv att bli sjuk, en läkare har sjukskrivit dig för en sjukdom som måste läka.
Och du kommer förmodligen aldrig att bli riktigt densamma igen. De flesta av oss kommer ut på andra sidan med helt nya perspektiv och synsätt.
Skuldkänslorna - ta och gräv ner dem under en stor sten, de gör inget gott åt något håll!
Det här blev långt.../Kram/Lena
Du skall inte känna så, du har rätt att sova när du behöver det.
Jag vill också ha lugn och ro och det har tyvärr gjort att man inte är vidare social av sig.
Kan bli så trött på människor, hemskt men sant.
Gör du som du känner för.
Önskar dig en fin lördag
Kram
Åh,nej vännen inte ska du ha några skuldkänslor bara för att du behöver få sova när du vill och behöver det!Märkligt att dina vänner råkas ringa dig just när du vilar och inte när du är vaken.
Det är så jobbigt att vara utbränd och ha depressioner,jag vet själv hur det är..lider av det jag med..och man blir sååå trött på alltihopa ibland..så jag har haft precis samma tankar som du på att isolera mig från omvärlden,tänk jag trodde jag var ensam om att tänka så..känns skönt att man inte är ensam.
Dina vänner måste ju respektera och förstå dig att du behöver vila och ha tid för dig själv för när kroppen inte orkar så gör den helt enkelt inte det,det är ju bara så.
Att få egentid är väldigt viktigt så att man kan läkas inombords och att få tala med någon som förstår ens problem.
Jag tycker inte om att ha en massa krav på mig själv då mår jag jättedåligt och vill bara vara ifred..för när man är utbränd så orkar man inte med någonting...nog många som går in i väggen nuförtiden och känner igen sig i det du skriver.
Du tar upp saker som jag känner mig så väl igen mig i,tack för det och att du delar med dig av dina tankar och problem.Vi som har dessa problem kan försöka hjälpa varandra och finnas till för varandra.
Stor Kram från Maria
Som vän accepterar man att någon är sjuk och trött! Illa om vännerna slår ner på en när man verkligen behöver stöd!
DU ska inte ha skuldkänslor för att du inte orkar - däremot tycker jag att dom som inte förstår borde tänka en gång till! Det finns inte något som säger att dom inte sitter i samma situation rätt som det är!
Du kämpar på så bra och gör ju en massa saker!
Du är bra som du är!
Kramen vännen!!!
Förstår precis vad du menar. Jag har ju också haft utmatningsdepression när min son fick aspergerdiagnosen. Det var så fruktansvärt jobbigt att få allt funka med FK, Bup, hab, skola etc. Folk fattade inte, jag orkade inte.
Idag har jag inte så många vänner. Jag bestämde mig att starta om "mitt liv" ett par år sedan. Det blev en ny utbildning, klippte kontakten till min släkt som gav mig bara ptss och skuldkänslor. En del "vänner" trillade av farten.
Ibland måste man gå sin egen väg. Man lever ju sitt eget liv. Jag kan inte i evighet bara anpassa mig till andras krav och förväntningar. Ibland saknar jag mitt förra liv, vänner och allt "liv". Jag kan känna mig riktigt ensam. Men jag tror ändå att det var bra vad jag gjorde. Jag kommer att få nya vänner så småningom, sådana som accepterar mig som jag är nu.
Det kommer nog bli bra för dig med, du befinner dig i en vändpunkt just nu. Du kan inte skynda processen. Depression "får man", frisk "blir man".
Kramar!!!
Att inte MINA kompisar tröttnat på mig fattar jag inte ens själv!
Men man får väl se det som så att dom kompisar som är värda att ha, det är dom som förstår hur det är och finns kvar trots ens svackor, dom andra kan man väl både ha å mista antar jag.
Kram!
Skicka en kommentar