Jag tänder till

Jag går igång på saker som jag borde strunta i, ibland säger någon något till mig som är som att hälla bensin på en flammande eld hos mig. Det tänder till.
Min mor sa till mig häromdagen att jag borde ägna mig åt något nyttigt istället för att blogga. Ofta är min mors ord som en dunk bensin, hur gammal jag än blir.

Jag önskar att jag kunde skaka av mig det direkt och strunta i det, dock berör det något inom mig som är extra känsligt och skört. Negativ kritik har jag problem med, det är ju lättare om den är konstruktiv och av välvilja. Dock är det jobbigt att hantera. Om någon säger att jag är lat så kan jag inte ta det, jag tänder till.
Tänk om jag bara kunde småle och svara att det håller jag inte med om, om jag kunde låta bli att ta det till mig.

Nu började jag fundera på vad det menas med att göra något nyttigt, vad är det, vem bestämmer vad det är, vems definition ska vi rätta oss efter? Är det Luther som fortfarande regerar hos oss?

Fortfarande är det så att vi ska göra våra plikter först och sen får vi vila eller göra något roligt efteråt. Det är enligt många rent skamligt att vila och göra något roligt istället för att städa, diska, skura,fixa trädgården och alla de övriga göromålen som alltid förföljer oss som en piska.
Nu kan det vara roligt att städa, dock när man själv har lust.

Jag känner mig ibland som Askungen, bara lite tröttare, slöare och motstridigare.