Existensberättigande för alla

Nu funderar jag på mitt existensberättigande. Om jag bara går hemma och knappast gör någonting vettigt eller något som är till gagn för mänskligheten, vad har jag då för existensberättigande egentligen? Så funderar jag bara om om mig själv när det gäller sjukersättningen, inte när det gäller andra som har det.

För andra anser jag att det är en mänsklig rättighet att få leva och ha det bra, att alla människor har lika värde utan hänsyn till vad de presterar. Jag upplever att det inte gäller mig själv hur ologiskt det än är att tänka så. Jag är så hård mot mig själv.

Så vad jag för uppgift i livet och vad har jag att ge när jag inte kan jobba och ibland bara är slö och trött.
Jag började fundera på detta redan för några år sen när jag blev sjukskriven och funderade på vad jag hade att tillföra samhället när jag inte ens kunde jobba. Att jag bara är en plåga som ibland bara orkar sova, kolla på teve och försöka ta mig genom dagen. Det enda värde jag har är att vara en bra mamma till min son.

Jag är medveten om att detta är självdestruktiva tankar, att de inte stämmer, att jag har lika värde som andra människor, det förstår jag med förnuftet.
Dock upplever och känner jag som jag gör.

Idag har jag en ganska djup svacka, kanske har det att göra med att jag ska till psyk på torsdag och ta mitt avgörande beslut.
Eftersom jag trodde jag var på väg upp blev detta en oväntat nedgång.