måndag 20 april 2009

Existensberättigande för alla

Nu funderar jag på mitt existensberättigande. Om jag bara går hemma och knappast gör någonting vettigt eller något som är till gagn för mänskligheten, vad har jag då för existensberättigande egentligen? Så funderar jag bara om om mig själv när det gäller sjukersättningen, inte när det gäller andra som har det.

För andra anser jag att det är en mänsklig rättighet att få leva och ha det bra, att alla människor har lika värde utan hänsyn till vad de presterar. Jag upplever att det inte gäller mig själv hur ologiskt det än är att tänka så. Jag är så hård mot mig själv.

Så vad jag för uppgift i livet och vad har jag att ge när jag inte kan jobba och ibland bara är slö och trött.
Jag började fundera på detta redan för några år sen när jag blev sjukskriven och funderade på vad jag hade att tillföra samhället när jag inte ens kunde jobba. Att jag bara är en plåga som ibland bara orkar sova, kolla på teve och försöka ta mig genom dagen. Det enda värde jag har är att vara en bra mamma till min son.

Jag är medveten om att detta är självdestruktiva tankar, att de inte stämmer, att jag har lika värde som andra människor, det förstår jag med förnuftet.
Dock upplever och känner jag som jag gör.

Idag har jag en ganska djup svacka, kanske har det att göra med att jag ska till psyk på torsdag och ta mitt avgörande beslut.
Eftersom jag trodde jag var på väg upp blev detta en oväntat nedgång.

13 kommentarer:

Lallis - liv och leverne sa...

Vännen!
Inte kul alls att hamna i sådana tankar. Det bästa är väl att du vet hur det är egentligen inte är så.
Och nog har man väl betalat in skatt under åren också, så när man är sjuk vore det väl ändå sjutton om man inte fick vara det utan en massa andra problem tycker jag. SOm strul med fk osv.
STOR kram från mig

Katti sa...

Men du kommer tillbaka. Du är stark, det vet jag. Även om vi bara "känner" varandra via bloggen. Jag tror på dig och tror att du tar rätt beslut. Om det känns rätt för dig, då är det så.
Kramar
Katti

Uffematten sa...

Kan bara hålla med Lallis!!!
Man ber väl knappast om att få bli sjuk och det är väl fasen om man inte ska kunna få hjälp när det inträffar.

Jag tror att OM hjälpen sattes in på ett tidigare stadium och man fick ekonomisk ersättning så att man hade råd att ta till sig alla behandlingar som kunde hjälpa upp det hela skulle det vara många som blev så pass friska att dom kunde delta i förvärvslivet igen.

Vet ju med mig att jag inte skulle ha behövt sitta här med allt ont och dålig rygg om jag hade fått hjälp i tid... Men då fick jag höra att "jag var för ung för att ha sådana ryggproblem" (???) Hmmm; men nu hade jag ju det och då hade det kanske varit på sin plats att kolla vilka behandlingar som kunde vara aktuella i mitt fall istället för att påpeka att "jag var för lat och ville inte jobba" (???)

Ischiannameja, det där är ett ämne jag kan lägga ut texten om hur länge som helst, så det är väl bäst jag lägger band på mig :-)!

Men jag hävdar att alla människor har lika värde!!! Vare sig man kan förvärvsarbeta eller är sjuk eller arbetslös eller professor eller...

Hoppas att du kan släppa de destruktiva tankarna och känna att du har ett värde även som sjuk!

En jättekram till dig!

S sa...

Oj, så jag känner igen det där med att ha en regel för andra människor och en annan regel för sig själv. En tankefälla som är så hiskeligt lätt att fastna i.

Men du... alla människor som behandlar sin medmänniskor väl, som tar hand om familjen och/eller vännerna (alla har ju inte familj), de gör något fint för världen. Tänk dig tanken att alla hade jobb och var "produktiva", men inte var snälla mot varandra - det skulle vara en hemsk värld att leva i!

Jo, jag fattar att det är mer komplicerat än så, och att man tänker mycket fram och tillbaka när man är i din (och min) situation. Men du ska veta att även om du kanske inte ser det själv just nu, så är du uppskattad som person!

Stor kram på dig!

Vilsen sa...

Ja vännen...ibland ska vi använda bara förnuftet...och strunta i känslor...
DU ÄR VÄRDEFULL HELA TIDEN,
Kramar i massor till DIG !!!

Maria sa...

Det är svårt detta. Samhället är dessvärre inte anpassat efter "oss sjuka" har jag känt länge. Jag tycker ändå att varje människa ska få möjlighet att göra vad den kan för att vara en tillgång i samhället, även om det så bara är en timme om dagen. Är det det enda den personen klarar av så får det vara så. Jag bryr mig nog allt för mycket om vad andra tycker om mig. Jag skäms nästan över att säga att jag går på FK. Jag hoppas att jag kan få någon arbetsprövningsplats snart så jag åtminstone kan säga "Jag jobbar där..." då kan man undanhålla vissa detaljer, bland annat vart jag får pengarna ifrån. Nu när jag har AF så känns det också bättre för det känns mer accepterat än FK. Fast det är lite konstigt det där för jag struntar blankt i om andra har FK, bara jag själv som skäms över att säga att jag har FK. Jaja....
Kram

Sickan sa...

Du har en värdefull sysselsättning i samhället!
Du är MAMMA och ska slussa ut din son i samhället!

Det är du bra på.

Kram!

Tant Brun sa...

Du är värdefull glöm inte det, du har lika stor rätt som alla andra. Man kan inte hjälpa att man har ont eller inte mår bra. Jag hoppas det går jättebra på torsdag...sätt ner foten och tänk att du är BÄST.
Kram Bibban

Polargrevinnan sa...

En av de största uppgifterna vi har här i livet är att vara en bra mamma. Försök att tänka på det, när du känner dig värdelös, vilket du inte är. Du har så många bloggvänner, vilken tillgång. Ha det så bra du kan. Kram Viola

Nina sa...

Att vara mamma till din son är väl ett stort värde! Och om du är utbränd så har du haft ett stort värde... och behöver nu vila och bara vara. Du är värdefull, även då!

Bloggullet sa...

Till er allihop.
Jag är så tacksam för era kloka, snälla och tänkvärda kommentarer. Tack för att ni finns här.
Jag har varit inne på era bloggar och svarat.;0)
Kramar

fideli sa...

Vet du, dina tankar kommer som jag ser det från allt det vi fått inpräntat, dvs att vi är inget värda om vi inte arbetar (och då helst så mycket som möjligt) och konsumerar. Naturligtvis är det fel men ändå något som kan förklara det tillstånd många hamnar i vid sjukdom eller arbetslöshet...Så klart och absolut är du värdefull, alltid, hela tiden och att vara sjuk är inget man kan rå över....Kämpa på...jag tror på dig och så gillar jag din blogg. Kram/fideli

puffan sa...

Det är lättare att döma sig själv än andra, tyvärr...

Instämmer med alla fina kommentarer du redan fått. :)