Nu kommer katastrofkänslan

Jag vågar knappast skriva förra inlägget eftersom jag har katastrofkänslan som kompanjon, om det händer något bra är katastrofkänslan genast där och säger att nu sker det nog en katastrof för så här bra kan det knappast få bli.

Känslan av att jag ska straffas om jag har det för bra har jag alltid haft, det är ganska självdestruktivt för då vågar man bara känna sig lite lagom tillfreds med livet, för blir man för tillfreds då kommer det snart något elände säger katastrofkänslan.
Förmodligen har massor av människor den här känslan att brottas med.

Ofta när jag ser tex människor som har pengar, framgång och verkar glada, så tänker jag Hur vågar de? Känns som om de utmanar ödet. Dock borde min logiska teori om katastrofkänslan slås sönder just på grund av dessa personer, för hur bra de än har de på alla möjliga områden så verkar de ändå inte råka ut för något elände.

Eller vad vet jag egentligen. Jag har ju knappast någon kunskap om detta, hur de har det bakom fasaden, risken är då att logiken i katastrofkänslan kan stämma lite. Och det är ju knappast något jag önskar innerst inne egentligen.