Att känna sig som människa

När jag är på mötena i Malmö så känner jag mig som en normal människa, allmänbildad, kan uttrycka mig i ord, få ut det jag vill ha sagt och känner mig värdig och på något sätt respekterad trots mina problem. De behandlar mig som en person som är lika viktig som alla andra trots sjukskrivning och andra knepigheter.
Oftast är jag nöjd och lite glad när jag går därifrån.

Sen när jag arbetstränar så känner jag mig ungefär exakt tvärtom, som något katten släpat in. Som någon värdelös knäppis som de måste plantera någonstans, för att kolla om jag kan jobba eller om de ska slänga mig någon av sina sophögar.
Det är nog personerna som jobbar på arbetsträningsstället som får mig att känna mig så, de har en lite gammaldags uppfattning om folk med psykiska problem.

Sån uppfattning som ibland även personal som jobbar med gamla har, att de behandlar fullt mentalt friska, skärpta gamla som små barn och nästan pratat bebisspråk med dem.
Det måste vara förnedrande för de gamla när enda orsaken till att de behöver hjälp är bara att de just är gamla.
Så känner jag det på arbetsträningstället som är ett av de få kommunen och FK har att skicka folk för arbetsträning på. Enda skillnaden är nog att de inte talat bebisspråk med oss.

Om Fk och regeringen vill ha folk ur sjukskrivningarna, rehabilitera dem och få ut dem på arbetsmarknaden så får de väl lägga ner några resurser och kronor på det, och skaffa bra platser där vi kan arbetsträna. Amen.