onsdag 18 februari 2009

Om fallet Louise

Jag kollade just på Uppdrag Granskning på teve om fallet Louise. Min spontana tanke, efter att jag blivit upprörd, arg, ledsen osv., var att hon lever ett skört liv just nu. Hon ville inte ha kontakt med sin släkt och det är ju begripligt, och kände att hennes pojkväns släkt blivit hennes nu och verkade vara de enda människorna hon hade omkring sig. Hon berättade om hur fin jul de hade firat, hon, hennes pojkvän, hennes svärföräldrar och deras släkt.

Just där känner jag att hon kan bli tilltufsad ännu en gång. För kärleken kan ju ta slut och med pojkvännen följer ju all kärlek, omtanke, familjekänsla, om han går så står hon kanske själv igen.
Och vad händer då?
Är hon egentligen så stark som alla påstår, hon har faktiskt genomlevt flera traumatiska händelser. Jag bara känner att hon borde ha mer mänskliga relationer och resurser omkring sig.

För hennes skull hoppas jag att hon får leva och ha det bra med pojkvännen resten av livet. Om inte. Vad händer då med henne.

15 kommentarer:

Marias stickning och läsning sa...

Tänkte detsamma som du när jag såg inslaget om hur Louise har det nu i Uppdrag granskning. Undrade också hur det blivit med hennes skolgång.
Känner igen det du skrev om psykakuten. Mitt i eländet kan det ibland finnas en komisk vinkling. Man kan ju faktiskt skratta när man mår psykiskt dåligt.

Annela sa...

Har försökt prata med dig via msn men inte lyckats - du är visst upptagen. Jag försöker en annan gång.

Christina sa...

Tänkte faktiskt likadant, tänk om det tar slut med pojkvännen?

Tack för din omtanke, jag mår lite bättre nu.

Kram vännen

Karin sa...

Jag har också funderat över det. vad händer om den "nya" familjen inte blir kvar? Vi får hoppas påatt det blir ett lyckligt slut för Louise. det är hon värd. Men man kan inte låta bli att oroa sig.

Tidsfördriv sa...

Så typiskt! Jag missade det programmet, så är det nästan alltid för mej, när det är något jag verkligen vill se, så glömmer jag just det!
Men det kanske kommer i repris, säkert sent på natten, så brukar det vara...

Jag hoppas att allt blir bra för henne och att hon får ett fortsatt fint liv framåt...

Må så gott!!

pockethexan sa...

Ja visst väcker sådana fall känslor, nu såg jag inte just det prog. men jag brukar göra det, får leta upp reprisen. Du kanske har sett att min man har kört igång sina bloggar igen, det var nog bara en tillfällig formsvacka för i dag så är det han som har gjort ett inlägg hos mig (gjorde bara om layouten).
Ses!

virpi sa...

Hej igen.
Nu har jag lite tid att förklara vad jag menade med min kommentar.

Alla människor har lika mycket värde på joren.
Jag har så svårt att förstå varför vissa människor ber om ursäkt för att dom finns till.:)
Jag känner inte dig för att kunna uttala mig men jag ville bara ge dig en knuff i rätt riktning.
För mig är det så självklart men det är det inte för alla!
Oftast tror folk att det handlar om självsäkerhet men det är helt fel!
Det handlar om självkänsla och det går faktiskt att bygga upp den med rätt "tänk".
(Läs Mia Törnbloms bok)

Lägg inte energi på att gå och förutse att ngt katastofalt skall hända.
(Tänk vad du kan lägga den energin på istället!)
Att skapa ett problem som inte finns kanske till och med aldrig händer.Vem vet?

Framtiden är det som sker under tiden du lever.
Tillåt dig själv att "go with the flow"
och se vad som händer istället.
Kram kram Virpi

Åsa sa...

Vad jag önskar henne all lycka denna flicka !!
Hoppas hennes liv i fortsättningen blir fyllt av kärlek.

Kramis till dig.
Åsa

Bloggullet sa...

Till Maria.
Så du hann läsa mitt dramatiska inlägg.;0)
Kramar

Bloggullet sa...

Till Annela.
Hade lite stressigt med sonen, har kommenterat hos dig. Nästa gång hoppas jag vi får prata lite, känns spännande att träffas mer på riktigt.;0)
Kramar

Bloggullet sa...

Till Christina.
Skönt att du känner dig bättre.
Kramar

Bloggullet sa...

Till tidsfördriv.
Går i repris ikväll kl.23.00.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Pockethexan.
Trevligt att du hälsade på.
Kramar

Bloggullet sa...

Till Virpi.
Tack för kommentaren, jag förstår hur du menar. Jag tänker själv likadant när det gäller andra, att det är klart att de duger, att de är värda ett bra liv och att alla människor är lika värda. Sen när det kommer till mig själv så är det värre att banka in det, logiskt förstår jag det, dock inte känslomässigt. Även om jag gör det innerst inne ändå. Det blev lite svammligt.;0)
Kramar

Bloggullet sa...

Till Åsa.
Jag håller med.
Kramar