Jag känner att jag behöver berätta om detta just nu, efter att ha läst om det hos en bloggvän. Och det handlar om relationer och vänner, något som jag tänkt massor på de senaste åren. Under åren sen jag var barn har jag fått vänner, det har varit något självklart som bara hänt.
Nu när jag varit deppad har jag knappast orkat med mina vänner och knappast fått några nya de senaste åren. Så jag har börjat fundera på hur det egentligen går till när man får vänner, blir det jobbigare att få vänner med åren när man blir äldre? Hur går själv processen till? Jag har glömt hur det gick till när jag fått mina nuvarande vänner.
Hur är det för andra som är deppade, utbrända och har olika psykiska problem och åkommor, är det likadant för dem att de känner sig ensamma, övergivna och har jobbigt att få vänner eller att behålla dem de har? För var ska man träffa folk när man bara går hemma?
När vännerna hör av sig, vill göra saker, bjuder hem en och man bara inte orkar. Ofta tror de att jag inte vill, att jag struntar i dem, att jag får ta mig i kragen och följa med. Jag har förklarat varför det är som det är, ändå förstår vissa ändå inte för de är mitt uppe i sina egna fullbokade liv.
Jag är rädd för att sitta här alldeles ensam till slut. Jag behöver människor omkring mig, jag gillar att umgås och prata ibland, när jag orkar.
Så egoistiskt det låter, när jag orkar, dock är det ju sanningen just nu. Om ett tag orkar jag kanske mer.
Inlägg
Ögonblicket 16:54
-
Regnigt och mörkt ute.
Tända ljus inne.
Kaffemuggen på bordet.
Nyrättade skrivböcker.
Boken som lillebror läser.
Maken gör rent akvarier.
Och intil...
15 timmar sedan
.jpg)
12 kommentarer:
En viktig sak du tar upp här. Är man utbränd,deppad orkar man bara inte ta kontakt.
Känner väl igen det att folk tror att man inte bryr sig. Men det handlar ju inte om det utan att man orkar helt enkelt inte..
Tycker inte att det låter egoistiskt..
Hoppas att du snart mår bättre.
Kram
Tyvärr är det väl så, att de som är dina "riktiga" vänner, de kommer att orka.
Annars finner du nya på vägen.
Så är det.
För de som eventuellt inte vill följa med på din resa, det kan ju faktiskt kvitta. Så tänker jag, som resonerar krasst. Som har dotter i samma situation som du, som blivit änka och sett kontakter, vänner, falla bort.
Men ibland händer det: jag flyttade nyss, och det finns en granne i raden nedanför min radhuslänga. Hon har hälsat och önskat mig välkommen, vi har träffats och pratat lite. Det kommer att bli en ny vän.
Ibland har man tur!
Särskilt som när man är en Marskatt som inte tar så mycket egna initiativ.
Kramisar på dig!
Jag har också tappat bort sådana som jag trodde var mina vänner sedan många år. Det är sant som det sägs: I nöden prövas vännen.
Jag har fått nya vänner tack vare bloggen och 2 av dem bor här i Gbg. Vi träffas när vi båda orkar och fikar och pratar en stund.
Det räcker och de fattar vad jag pratar om och hur jag mår. Kolla om det inte är fler som bor i närheten av dig. Skicka ut en fråga på bloggen eller titta på http://bloggkartan.se/ och börja med att läsa någon bloggsre nära dig. Vem vet vad det kan utvecklas till. Friskt vågat...
Det är nog viktigt att förklara för sina vänner hur det faktiskt ligger till, att tröttheten tar överhanden. Om de är riktiga vänner finns de kvar!
Ha en fin helg
Kram Gunilla i Singapore
Jag har flyttat rätt mycket runt i landet så jag har inga barndomsvänner kvar. Min närmsta vän under flera år bröt jag kontakten med av invecklade skäl. Sen började jag plugga som vuxen och då var det skitenkelt att träffa folk, plus att jag nästan alltid haft något förhållande och då har ju den killen haft vänner, och så hade jag ett fritidsengagemang där jag träffade folk. Jaha, och så blev jag plötsligt psykfall och flyttade i samma veva. Tappade kontakten med precis alla.
De jag umgås med idag är någon enstaka kompis till min man, men annars folk jag träffat på nätet eller delat rum med på psyket... på gott och ont.
Jag tycker inte du låter egoistisk. Kan man inte så kan man inte. I en perfekt värld skulle folk försöka sätta sig in i din situation, men jag antar att alla tycker de har nog med sitt, folk försöker vara snälla men de förstår inte fullt ut. Men det kanske bara är en svacka du är inne i nu, som kommer gå över.
Stor kram!
Nog är det svårt det där med nya vänner i vuxen ålder. Där jag bor har jag bott i många år och de jag känner och som jag räknar som vänner är så få att jag kan räkna dom på en hand. Tre st varav jag eg endast träffa två ibland. Det som var självklart när man var yngre är inte så självklart längre och är man dessutom singel så blir man inte bjuden någonstans... varför har jag aldrig lyckats förstå. Har man som jag inga små barn längre så finns inte den möjligheten, att via barnen, lära känna andra vuxna. Svårt är det och mycket ensamt blir det. Men du, vilken bra tanke att ta upp så här. Det behövs mer av det./fideli
Hej min underbara underbara vän!
Hoppas att veckan varit bra för dig och att du nu njuter av att helgen som är hos oss! Kikar in och beundrar dina fina bilder, det är så roligt att man blir inspirerad av att titta här hos dig!
Va rädd om dig och glöm inte bort att du är värdefull!
Kram Tina
En sann vän stannar kvar.
En sann vän orkar lyssna.
En sann vän behöver inte prata om sig själv hela tiden.
En sann vän ger det tid.
Så känner jag.
Tycker du låter helt normal! :) I alla fall minst lika normal som jag är (och många andra utmattade).
De vänner som står kvar när det blåser, dem är jag rädd om. Jag har berättat för dem hur mycket detta har betytt för mig och tackat dem.
P.g.a utmattningen har jag fått en ny vän, sen några år tillbaka och hon är som en syster för mig, också utmattningssjuk och det är en stor fördel faktiskt. För hon vet PRECIS! Vi behöver inte förklara oss för varandra, inte komma med ursäkter eller vita lögner för att vi inte orkar träffas. Båda vet och vi stöttar varandra om/när vi orkar, lite lagom så där.
Jag är så tacksam för att jag träffat henne.
Nätet/bloggar tycker jag också är ett suveränt sätt att "träffa folk" på. Helt efter min egen förmåga. Orkar jag sitta vid datorn så orkar jag, annars inte. Jättebra!
Så kom ihåg - Du är helt normal!!
Ha det fint!
Jag har aldrig haft lätt för att släppa in nya människor i mitt liv, så när jag av olika anledningar började förlora de få vänner jag hade kvar för några år sedan så undrade jag hur i helsike jag skulle bära mig åt för att skaffa nya bekantskaper/vänner!
Men så skaffade jag mig internet 2005 och vips så var det faktiskt LÄTT att få nya vänner! Dessutom så vågar jag numera släppa in människor i mitt liv på ett annat sätt.
Håller med föregående talare: Du är helt normal!
Kram!
Till alla.
Tack för era kloka ord och nya perspektiv på saken. Jag älskar att få slå kullerbytter på tankarna och anfalla problem och funderingar från andra håll.
Jag ska även. kommentera lite på era bloggar. Och besök ända från Singapore, det var roligt.
Kramar
Kärlek och respekt. Utrymme och frihet. Förståelse och tolerans.
Så ösnkar jag att mina vänner möter mig. JAg har jobbat jättemycket många år, haft mycket sjuka småbarn. Gått igen om en skiljsmässa och fått en ny liten bebis och nya bonusbarn. Mitt i livet - allas liv- så rör sig allt. I perioder orkar man int annat än att hålla näsan ovan vattenytan. Man kanske skulle må gott av att "komma ut" eller vad det är vännerna vil lge en..men det finns alltid en kostnad med i spelet och den kan bara du veta- hur den ser ut.
Det är jobbigt, jobbigt när vänner trugar eller tjatar. Dessa försvinner, det kan vara sorgset men också en lättnad. För de ville något bara för sin egen skull.
JAg är övertygad om att du är en fin och god vän, att du när du orkar och möjligheterna dyker upp knyter nya vänskaps band. Själv har jag ibland varit sur på migsjälv över att jag inte vårdat vänner, behållit dem. Men med tiden har jag börjat tänka: allt har sin tid, allt har sin ände. Det var gott oc hfint så länge det var. Men att fortsätta hålla en realtion igång om den liksom överlevt sigsjälv- är inte så nyttigt heller.
Det är svårt att förtså vad som är vad.
Men tänk bara så många fina bloggvänner du har.
Du är en fin vän, en som vet hur man gör.
Tack för att du ställer så viktiga frågor till digsjälv och andra. Det för mig att växa.
Skicka en kommentar