Ätstörningar och mobbing i skolorna

Nu när min son berättat för mig att många av hans tjejkompisar har anorexi och ätstörningar så blir jag alldeles bestört, blir så ledsen och skulle vilja hjälpa till på något sätt.

Jag frågade honom om de tar upp det under lektionerna, om de pratar om mobbing, utanförskap, ätstöringar, anorexi, rådande skönhetsideal i samhället, om lärarna berättar varför somliga klasskompisar har problem med att läsa, sitta stilla och ta till sig undervisningen.
Oftast blir ju omdömmet från klasskompisarna att de här eleverna är korkade, slöa och dumma.
Så är det ju absolut inte, de har bara besvärligare att lära sig saker av olika anledningar.

Nu ska ju inte enskilda personer pekas ut, bara att lärarna berättar om hur det är för somliga som har problem med skolan.
Ofta samlas dessa killar i gäng där de får någon sorts gemenskap med varandra,och eftersom de kanske själva känner sig dumma i skolan så börjar de dricka och röka för att kunna hävda sig.

Hans svar är att de knappast tar uppe något sånt här under lektionerna som ett ordinärt ämne. Enda gångerna de möjligen tas upp är om det är extrainkallade träffar som berör extrema händelser av tex. mobbing.

Eftersom jag följt min sons klass sedan förskolan och nu går de i sjuan, så har jag sett hur de barnen liksom grupperas tidigt. Könsrollsmönstret går markant att följa, killarna med problem blir tuffa, bråkiga och utåtagerande. Tjejerna drabbas oftare av ätstörningar och blir mer inåtvända.
Nu är detta min subjektiva reflektion och det är säkert många tjejer och killar som inte alls följer de här mönstren.

Nu känner jag ju inte heller till hur lärare jobbar på olika ställe så det kanske är olika på olika skolor och på olika ställen i landet.
Så det pratas kanske mer om det här på andra skolor än vad det görs här.
Teveprogrammet om 9 A var ju ett slående exempel på hur man faktiskt kan jobba i skolorna med fokus på elevernas personliga förutsättningar, förmågor och egenskaper.



Det som jag vill komma fram till med detta är att skolorna borde ha undervisning om livskunskap, om hur livet fungerar, om mobbing, ätstörningar, om det som är livet för att få eleverna uppmärksamma på att det är inte deras eget fel att de drabbas olika problem, få dem att sluta skämmas, att våga gå och prata med någon.
Alltså vad som helst som kan hjälpa dessa sköra barn och ungdomar att få en stabil grund, en förståelse för hur samhället fungerar och någon sorts självkänsla och positiv självbild.

På något sätt känns det så skrämmande att eleverna sitter där och pluggar om kungar, berg och ordglosor samtidigt som de håller på att svälta sig fördärvade, röker och dricker vid tretton år och slåss ut och förstörs redan i tidigt.

Jag vill att de ska ha något ämne där de tar upp detta och det ska helst vara många lektioner för jag tror att det kan bli något som ger barnen massor när de ska rustas för livet, parallellt med andra ämnen och allmänbildningen förstås.
Jag ska ta upp detta i skolan när det är möte nästa gång för det är så viktigt
och det har förvånat mig ända sen jag själv gick i skolan att undervisningar är så fokuserad på hårda faktaämne och struntar oftast i de mjuka, männskliga ämnena.
Jag undrar om någon orkat läsa ändå hit, dock är det något som engarerar mig och jag är glad om ni berättar om era åsikter om detta.