lördag 31 oktober 2009

Mitt personligaste inlägg här på min blogg

Jag har hängt på Facebook ett tag och sökt efter gamla vänner och hittat ganska många. Sen genom dessa vänner så hittar jag ännu fler vänner. För även om åren går så ser man en röd tråd i livet genom vännerna på FB.

Jag fick en sån nostalgitripp och mindes tillbaka i tiden och tänkte på att jag liksom levt olika liv i perioder med olika människor i olika samhällsklasser.
Jag har fladdrat ut och in i så många olika grupper i samhället så jag vet ännu inte vilken jag egentligen tillhör.

Folk som var mina vänner när jag var ung blev mina klienter i jobbet, även om jag fortfarande betraktar dem som vänner så har de distanserat sig och liksom blivit rädda för mig, eller vad det nu är för känslor de har.
Jag har dem fortfarande nära mitt hjärta, där har jag alla mina vänner och mina nära.

Vi festade och hade kul i ungdomen, sen gick vi olika vägar.
När vi satt där för länge sen och tog ett glas vin så känns det nu efteråt som om vi spelade rysk roulette, vi visste inte vem som skulle ta drogerna till sin ständiga följeslagare, vem som skulle drabbas av missbruk.

Och så är det fortfarande bland ungdomar, de festar, har kul och går sen vidare medan andra fastnar i träsket.

Somliga av mina kompisar lever ordinära liv idag och andra är fast i missbruket, och vissa har lämnat oss för alltid. Kanske minns jag det nu för att det är Alla helgonsdag och jag minns dem som lämnade oss alldeles för tidigt.
Och jag vet att jag kunde gått samma väg, de flesta tillhörde riskgruppen och vad som avgör vem som hamnar var kan vara så bagatellartat.

Så när jag ser en hemlös eller annan utslagen person så tänker jag ofta att det kunde varit jag. Eller vem som helst av oss.

Så jag har stått med ena foten bland drogberoende vänner och andra foten bland akademiker och där emellan är det en genuin blandning av människor jag känt och känner.

Det blev så märkbart när jag skulle bjuda alla jag kände på ett kalas en gång, jag ville samla alla som stått mig nära under åren. Dock blev det lite tragikkomiskt när jag tänkte mig klienter och socialarbetare sitta bredvid varandra och äta tårta, att båda lägren eventuellt skulle betrakta mig som svikare och ta avstånd från mig.

Så är det, och detta är nog det mest personliga inlägg jag någonsin gjort på min blogg. Bara känner att jag måste få ner tankarna så de blir formulerade.

8 kommentarer:

Tina sa...

Hej vännen!!!
Det va ett mycket fint & rörande inlägg tycker jag! Du har så rätt i det du skriver! Jag känner igen mig i det!
Jag skriver mycket själv för att lätta på mina tankar mm. Det är mitt sätt att beabeta allt som händer i & runt mitt liv.
Jag blev glad av att läsa ditt inlägg. För du skrev från hjärtat!
Ha en underbar Helg med massa av dodis & bus =)
Kram tina från bloggen
*Livet är här & nu*

Ps. Jag skulle gärna vilja bli din vän på Face book...Om det är ok? Ds.

wingar sa...

Mycket fint min vän..
Allra rysligaste kramar så här på alla helgons helgen

StinasLoppis m.m sa...

Hej , javisst e de så en del hamnar på "fel" sida , när jag jobba som kriminalvårdare så hade jag en gammal klasskompis som klient det var jobbigt o konstigt .Kramisar /STINA

Maria sa...

Tack för att du delar med dig. Strongt!
Massa kramar

Londongirl sa...

Åh, vilket berörande inlägg!!

Starkt av dig att skriva det. Tack för att du delar med dig av dina tankar och liv!!!
Kram från

Lisbeth (som också finns på FB om du vill )

Sickan sa...

Väldigt bra inlägg som gick rakt in hos mig.
Och väldigt mycket igenkännande.

Ha en skön söndag!
kram

Bloggullet sa...

Till alla.
Tack för era fina kommentarer. Det känns fortfarande lite nervöst att ha skrivit det.
Kramar

litentanta sa...

Jag har också upptäckt hur olika ödets lotter falla (eeh, vilket dravel det där blev då....tom i bollen, kvällens ursäkt :-) )

Har inte så mycket till övers för min gamla klass förutom ett par stycken... En han hamnade nere i Malmö av alla ställen, tydligen ordentligt nedgången, drogfri men fast i alkoholträsket och den andre åkte dit för några år sedan.. Två av de mest rara killarna som funnits, även två av dem jag så gärna skulle ha velat träffa igen, men jag vet ärligt inte hur jag skulle hantera att möta min gamla undgomskärlek nere i Skåne...

På den enda klassträffen jag varit fick jag dock möta två av de ganska många elaka tjejerna som fanns. Där satt de, två vuxna kvinnor, fyllda av samvetskval, vilket jag starkt betvivlar, men så var ivf deras egen position, och beklagade sig över det starka grupptrycket som hade varit i vår klass... De var liksom tvungna att mobba mig.. :-O (en av skatorna jobbar numer på Bup, känns inte helt rätt ställe för henne, för vissa går inte ränderna ur..)

Härligt att få följa dina tankar!

Kramen!