Ångesten är som Houdini

Jag har känt det ett tag nu att övergivenheten, rädslan över att bli övergiven och ensamheten har tagit ett stadigt grepp om mig. Det har gått långsamt, jag har inte velat känna det.

När övergivenheten, ensamheten och deppigheten som jag kallar ångesten för att samla det i ett ord kom glidande så höll jag emot. Jag sa till ångesten att sticka åt skogen, att lämna mig ifred. Dock är ångesten knappast väluppfostrad, den är trotsig och påflugen och struntade i mina tillsägelser.

Ändå hade jag stängt ner ångesten i en box, satt lås och kedjor runt omkring och burit ner den källaren långt inne i glömskan.
Nu har ångesten frigjort sig ur boxen som en Houdini och hänger och klänger på mig.

Jag låter den hållas ett tag tills jag slänger ner den i boxen igen och sätter ännu mer lås och kedjor på. Ändå kommer den att ta sig ur boxen och överfalla mig igen.
Antingen sakta och finurligt eller brutalt och hastigt,