onsdag 14 oktober 2009

Bantningen är mest tjatig

Just nu är jag sugen på något gott, som äpplekaka eller något annat smaskigt. Jag är en riktig gottegris. Dock har jag bestämt mig för att bara äta godis, kakor eller sött och fettbildande på fredagar eller lördagar.
Så trist det är att hålla diet som jag nog har gjort mestadelen av mitt liv. Kanske inte för att jag varit direkt överviktig, mest för att slippa bli det.

Nu funderar jag på om det är värt att ständigt avstå från god mat och godsaker för att hålla sig något så när smal. Jag blir så grinig och sur när jag bantar, förresten är banta ett ord som är tabu nu förtiden, nu håller man diet istället.

Om man trivs med att hålla diet av någon sort, vill gå ner i vikt och känner sig pigg och glad av det då ska man självklart göra det.
Jag blir mest nedstämd och på dåligt humör av det.

Så är det värt det att avstå från livets guldkorn, som en mumsig kaka till kaffet eller en äpplepaj som ger sånt välbefinnande och är som balsam för själen bara för att förbi smal.
Jag börjar känna att det inte är värt det, jag vill kunna unna mig något gott. Sen kan jag äta lagom och försöka röra på mig och promenera så jag håller vikten konstant. Även om jag vill gå ner några kilo, vilket jag hållit på med nu i evigheters evighet.
Jag har kanske nått min trivselvikt och får tolerera det och sluta terrorisera mig själv med denna torra, tjatiga bantningen som oftast förpestar tillvaron.

15 kommentarer:

Lena sa...

har kanske inte lagt ut så många , jag får skärpa mig där :) Jättefin blogg du har ha en go kväll
Kram lena

Miriam sa...

Mums - blev riktigt glad av ditt inlägg. Jag ska försöka tänka som du! Jag har anorektiska problem och väger fram och tillbaks mitt matintag hela tiden.

Samtal från min trädgård sa...

Ja, det med vikten är ju lite speciellt. Här är det nog mycket till den goda sidan, men jag mår i inte dåligt av det fysiskt.
Trots det påverkas man ju av vad andra tycker och tänker och visst har jag väl gått ner några gånger, när man har gått hos viktväktarna, har motionerat eller hållit igen.
Det är lite komplext, vet inte riktigt hur det ska tacklas, när vi är en matglad familj.
Det är väl helt enkelt så att det åker mera in än ut, och det får man ju i så fald ändra på, men just nu håller jag på med helt andra saker, så det får prioriteras en annan gång.

S sa...

Här "borde" det gås ner ett antal kg, men nej, jag vill inte lägga energi på det just nu. Trots att jag blev glad när jag gick ner efter att ha bytt medicin, så känns det ändå inte värt att tvångsmässigt väga sig och fundera på hur fet man blir av en bit äppelpaj. Jag vill inte att sånt ska regera i min hjärna, har annat att tänka på.

Så vi kanske är lite på samma plats just nu.

Kramar!

hugan sa...

Men du kära vän, varför inte läsa på om LCHF kost? Rätt likt GI, men ännu fetare, godare! Frukt är ju ingen höjdare, mycket socker i, men låter inte pannacotta eller chokladkaka rätt frestande som godkända efterätter..??
Inte banta inte! Lära sig äta rätt för kroppen! Sen att det råkar falla bort ett par kilon gör inte ont ;)
Lycka till i vilket fall!
kram

Maria sa...

Känner igen det där tänket. Jag har kanske 3 kg för mycket, men om jag ska hålla -3kg, då måste jag avstå en massa gott och promenera jämt. Och då kanske det är värt att väga som jag gör och kunna ta en kaka då och då och en promenad då och då (för att jag vill och inte för att jag måste)

Britt sa...

Hej vännen! Bantning är mest tjatigt som du skrev. Det gäller att inte äta mer än vad man gör av med. Har gått ner ca ca 17 kg under ca 3 år. Det man får tänka på är att röra sig. Jag minskade mina smörgåsar som jag kunde äta massor, sötsaker, kakor mm. Men jag äter även idag lite...man måste unna sig det, men att jag hela tiden rör på mig i någon form ca 1 timme/dag.
Ha de gott

wingar sa...

Ja jag har hållt på så många år med samma sak. Men egentligen ska man väl kunna äta precis det man vill bara man rör sig. Fast jag är för lat att motionera.Igår smaskade jag i mig ostbågar och fy vad jag mår illa nu..Jag märker att jag mår sämre i kroppen när jag äter onyttigt, så nu blir det skärpning..igen..suck..
Kram!

Lavendel sa...

Jeg har sluttet tanken om diæt - det fortjener jeg ikke, vil ikke byde mig selv det.
"Gottegris" så sjove ord der findes på svensk! Vi siger lækkermund - det er vel også pudsigt? kram

Cattis sa...

Håller med dig om att det är tjatigt att hela tiden tänka på att banta. Det gjorde jag förr, men hittade min lösning genom att inse att jag faktiskt är en matmissbrukare och måste avstå socker alltid!!!

Har aldrig mått så bra och aldrig känt mig så lycklig inombords som efter detta.Det är tre årsedan nu och jag fortsätter på samma vis en dag i teaget.

kramkram

Pärlan sa...

Bantning är bara så tråkigt och ger dåligt humör.
Man kan äta av livets goda i lagom portioner och det där att äta gott på helgen håller jag också på med och det funkar bra.

Lycka till vännen
Kram

Maria sa...

Man kan äta nästan hur som helst så länge man gör av med mer än vad man får i sig. Så länge man bara gör det för viktens skull alltså :)
Kram

Malinski sa...

Håller med din rubrik, bantning är tjatigt...läser man en tidning så är det vikt och utseende som dominerar. Det kan inte vara lätt att växa upp i denna fokusering på "Normal standard". Jag har varit spinkig o behövt dricka grädde tom, jag har varit lite extra rund o prövat olika bantningstips...men summa summarum mår jag bäst nu, när jag inte fixerar på vikt o utseende utan njuter av att vara jag bara. (o jag har en del extra kg att bära runt på numera). Så njut du av en kaka till kaffet och en härlig höstpromenad :)
Önskar dig ett härligt veckoslut! Varma kramar Malin

Nina sa...

Bantning är jobbigt. Fast jag har inte bantat själv... men inser hur trist det är.

litentanta sa...

Hade ju försökt några svängar med bantning innan jag flyttade hit hem igen, sån där fet-kost bland annat men haha, det blev ju som det blev, allt skulle det vara smör och grädde i och jag stod ju där och balanserade på laktosintoleransens gräns, eller vad jag nu ska kalla det. Blev mest ont i magen alltså..

Numer är jag ju 18 kg mindre, en massa sorg efter en väldigt omtyckt svärfar, medicinbyten och den där jädra laktoshistorien gjorde att jag helt enkelt bajsade av mig all min forna övervikt... Kan låta enkelt såhär i efterhand men det var ingen höjdare, nu ligger jag på 64 kg, är 173 cm och 41 år gammal..

Smalare vill jag då rakt inte bli så nu krigas det med alla medel för att få maten att stanna... (som nu tex, har en fyrpack biskvier, såna där smööööriga som ändå är helt laktosfria?? i kylen..)

Fast en hemsk sak är det när man rasar i vikt, fort är det gjort att man börjar tänka att lite till, kanske jag ska gå ner bara liiiite till.... Får fortfarande såna il när jag känner mig fet och dan fast jag rent logiskt inte borde vara det, då är det tur att man har en tonårsdotter, sunda värderingar kan man inte bara fejka fram utan man måste banne mig leva som man lär, alltså är det bara att käka ändå ;-)

Sen var det ju hur kul som helst det där när du sprang fram och frågade om jackan... :-) Undrar hur dottern skulle reagera om jag gjorde så? Förmodligen bara döööööö, som de ju gör lite titt som tätt iofs, men ändå!

Ha det bäst!