lördag 10 oktober 2009

Ätstörningar och mobbing i skolorna

Nu när min son berättat för mig att många av hans tjejkompisar har anorexi och ätstörningar så blir jag alldeles bestört, blir så ledsen och skulle vilja hjälpa till på något sätt.

Jag frågade honom om de tar upp det under lektionerna, om de pratar om mobbing, utanförskap, ätstöringar, anorexi, rådande skönhetsideal i samhället, om lärarna berättar varför somliga klasskompisar har problem med att läsa, sitta stilla och ta till sig undervisningen.
Oftast blir ju omdömmet från klasskompisarna att de här eleverna är korkade, slöa och dumma.
Så är det ju absolut inte, de har bara besvärligare att lära sig saker av olika anledningar.

Nu ska ju inte enskilda personer pekas ut, bara att lärarna berättar om hur det är för somliga som har problem med skolan.
Ofta samlas dessa killar i gäng där de får någon sorts gemenskap med varandra,och eftersom de kanske själva känner sig dumma i skolan så börjar de dricka och röka för att kunna hävda sig.

Hans svar är att de knappast tar uppe något sånt här under lektionerna som ett ordinärt ämne. Enda gångerna de möjligen tas upp är om det är extrainkallade träffar som berör extrema händelser av tex. mobbing.

Eftersom jag följt min sons klass sedan förskolan och nu går de i sjuan, så har jag sett hur de barnen liksom grupperas tidigt. Könsrollsmönstret går markant att följa, killarna med problem blir tuffa, bråkiga och utåtagerande. Tjejerna drabbas oftare av ätstörningar och blir mer inåtvända.
Nu är detta min subjektiva reflektion och det är säkert många tjejer och killar som inte alls följer de här mönstren.

Nu känner jag ju inte heller till hur lärare jobbar på olika ställe så det kanske är olika på olika skolor och på olika ställen i landet.
Så det pratas kanske mer om det här på andra skolor än vad det görs här.
Teveprogrammet om 9 A var ju ett slående exempel på hur man faktiskt kan jobba i skolorna med fokus på elevernas personliga förutsättningar, förmågor och egenskaper.



Det som jag vill komma fram till med detta är att skolorna borde ha undervisning om livskunskap, om hur livet fungerar, om mobbing, ätstörningar, om det som är livet för att få eleverna uppmärksamma på att det är inte deras eget fel att de drabbas olika problem, få dem att sluta skämmas, att våga gå och prata med någon.
Alltså vad som helst som kan hjälpa dessa sköra barn och ungdomar att få en stabil grund, en förståelse för hur samhället fungerar och någon sorts självkänsla och positiv självbild.

På något sätt känns det så skrämmande att eleverna sitter där och pluggar om kungar, berg och ordglosor samtidigt som de håller på att svälta sig fördärvade, röker och dricker vid tretton år och slåss ut och förstörs redan i tidigt.

Jag vill att de ska ha något ämne där de tar upp detta och det ska helst vara många lektioner för jag tror att det kan bli något som ger barnen massor när de ska rustas för livet, parallellt med andra ämnen och allmänbildningen förstås.
Jag ska ta upp detta i skolan när det är möte nästa gång för det är så viktigt
och det har förvånat mig ända sen jag själv gick i skolan att undervisningar är så fokuserad på hårda faktaämne och struntar oftast i de mjuka, männskliga ämnena.
Jag undrar om någon orkat läsa ändå hit, dock är det något som engarerar mig och jag är glad om ni berättar om era åsikter om detta.

7 kommentarer:

Ingela sa...

Jodå, jag orkade läsa hela inlägget. Jag tyckte dessutom att det var väldigt intressant och bra och jag håller med dig fullständigt i allt. :)

På min äldsta dotters skola har de faktiskt just "livskunskap" som ämne och det är jättebra (hon går i 7:an). Vad jag vet så är det åtminstone ingen i hennes klass som har problem med ätstörningar, men det verkar å andra sidan vara en väldigt bra och lugn klass. Parallellklassen däremot är nog lite stökigare. Om det finns folk med ätstörningar där vet jag dock inte. Förhoppningsvis kommer det inte förrän senare, eller naturligtvis helst inte alls!

Ha en fortsatt trevlig helg!

S sa...

Jag läser med intresse och håller verkligen med dig här! Visst finns det också ett föräldraansvar, absolut, men ungarna tillbringar en väldigt stor del av sin tid i skolan och mycket av det som formar dem sker där, så självklart borde man på olika sätt ta upp viktiga ämnen, sånt som ärligt talat betyder mer för ungarnas liv än vilken är huvudstaden i Honduras...
Kram!

Lavendel sa...

Det er så svært at læse . så tungt - de stakkels børn, unge mennesker -ja jeg kender kun til det fra danske forhold og jeg ved at der bruges meget tid på de der problemer...men de er der alligevel...livskundskab eller lignende burde være et fag, men lærerens personlighed og engagement kommer også ind som et vigtigt emne her!! Tro mig - har jobbet som lærer i 29 år. i DK er der en meget stor bevægelse og krav om at netop ungerne ved hvad hovedstaden i Honduras hedder....men det er fuldstændigt fejlslgagen - de skal blive ordentlige mennesker først og fremmest.

Nina sa...

Jag är så glad att mina barn äntligen blivit så stora så de slutat skolan. För exakt samma har jag upplevt även med mina barn.

Maria sa...

Håller helt med dig. man borde jobba mer med hälsa och livsfrågor, åtminstone få in nåt ämne i frågan.
Försöker komma på nåt mer "vettigt" att skriva men just nu är det tomt. Men dessa ämnen hade jag gärna hållit i i skolan för jag älskar sånt. Så jag kanske ska ge mig ut och ha lite livskunskap i klasserna :)
Jag tror att lärare är ganska "bekväma" och vill helst inte ta tag i de svåra delarna utan gör enbart det dom är där för, dvs lära ut historia, samhällskunskap och en massa andra ämnen. Men det borde ske en förändring om dom vill att denna trend med ätstörningar och andra problem ska vända.
Kram

Annela sa...

Jag tror inte att lärare är "bekvämare" än vilka andra människor som helst. De gör nog så gott de kan med de givna (läs: allt minskande) ramarna - minskande resurser, dåliga lokaler, stora klasser etc.
Problemet med sådana sociala ämnen, som mobbing, livskunskap, moral, etik, sexualkunskap och relationer är att de helt enkelt inte får plats i läroplanen. Dessutom är de väldigt känsliga ämnen och bör helst behandlas i små grupper där alla får komma till tals, av personer som också kan ta hand om de reaktioner som kan uppstå - inte av lärare, som inte har adekvat utbildning för detta.
Om man ska skylla på någon så är det skolpolitikerna och inte på att lärare är "bekväma" för att de gör sitt jobb "som de är där för".
Det är ganska trist att döma ut en hel yrkeskår så.

Jenny sa...

Du skriver så klokt och rätt.
Helt galet att plugga om gamla kungar när ungarna far illa på alla de vis....
Jag har själv gått igenom både anorexi och bulimi med dottern och mobbing med sonen, så jag fattar bara inte att ingen "vaknar" och vågar se sanningen för vad den är!?!?

HUR ska ungdomarna klara av detta ensamma, och vilken tilltro till vuxna ska dom få?
Håller med dej att detta borde ingå som ett slags "ämne" i undervisningen.
Specialisthjälp behövs nog i mindre grupper sedan om någon blir drabbad, men rent allmänt är det bra att ta upp dom problem som många unga i dag har, tycker jag.
Jättekram och tack för din goa kommentar hos mej..
//Flisan