Funderingar om ensamhet

Nu är det fredagskväll och det har varit en seg dag. Hösten medför någon sorts känsla av sömnighet och att gå i träda både för naturen och oss människor. När jag jobbade märkte jag knappast av det, då var det liksom jobb, stress och händelser ständigt oavsett om det var sommar eller höst.

Och utanför min tillvaro, i de arbetandes värld där snurrar nog livet på i samma hektiska tempo, även i städer pågår livet natt som dag i pulserande tempo.
Det känns lite konstigt att stå bredvid och betrakta något som man förut var delaktig i på ett självklart sätt.

Om man längtar efter att känna hur det känns att stressa så är det bara att bege sig till närmaste stad och plötsligt går man snabbare, dras med i folksamlingarna som rusar runt på gatorna, man får bråttom och rör sig fortare.
Jag går igång så fort jag kommer till Malmö,jagar omkring i stan som uppskruvad, sen är det så skönt att bara kunna åka hem i lugn och ro.

Jag har känt mig närmare naturen och lagt märke till årtidernas skifte mer nu det senaste året, kanske har naturen blivit en sorts surrogat för umgänget med folk eftersom jag inte träffar så många nu förtiden.

Eftersom jag knappast är med i några sociala sammanhang just nu så känns ju skillnaden dramatisk för mig, jag börjar nästan bli folkskygg. Så jag får samla mig, få kraft och ro och sen långsamt ge mig ut bland folk igen. Om jag nu känner för det för jag är lite orolig för att jag trivs så bra med att gå hemma själv.

Eller gör jag inte, lurar jag bara mig själv att tro det för det är enklare. Kanske är det självbedrägeri grundat på rädsla och feghet,vill jag vara ensam eller vill jag umgås med folk, det är frågan som jag brottas med.