torsdag 25 juni 2009

En dikt

Nere



Som en fakir
avstigen vid underjordens hållplats
vilande på spikar av negativa tankar

piskad av självföraktets svidande ris
gåendes på ångestens glödande kol
Som tror att rosen nästan enbart
består av törnen

Ge en ros
som svalkar smärtans hetta

2 kommentarer:

Jenny sa...

Sådär kan det verkligen kännas emellanåt....
Men så får man dom där stunderna av hopp och glädje som du skriver här i dikten ovanför.

Det finns mer...
Tänkvärt och vackert.

STor kram och hoppas du nu befinner dej i den "övre" sinnes-stämningen!
//Jenny

a sa...

Härlig dikt! Så beskrivande... en dag faller törnen och blomman öppnas upp, förändringens vind blåser och glöden släcks, huden tjock nog tål både ris och ros... spika igen den där underjordiska hålan!
KRAM!!!