söndag 7 juni 2009

Sorgelig historia

Jag är så trött på mig själv just nu, trött på hur jag är, ser ut, tänker, på min personlighet, på hur jag är i relationer. Går det att ta semester från sig själv?

Mina ord är ofta jag ska sen, jag skulle gör det, jag ska bara osv. Jag vill göra massor och till slut snurrar det bara runt av saker som jag engagerat mig i. Jag glömmer, hinner inte eller orkar inte, ändå gjorde jag det av godo för jag trodde att det skulle bli bra.
Om jag skulle prova att strunta i det mesta några dagar. Som om jag inte gjorde det redan, inte struntar i det, mer att jag inte orkar.

Nu har jag läst om sorg i några bloggar och jag känner mig ledsen och sorgsen, som om jag har årtal av oförlöst sorg som är inom mig alldeles förstenad, som borde mjukas upp, förlösas och komma ut.
Sätten att få ut sorg för mig är att höra på musik eller se på filmer som berör. Eller snälla, goda människor som gör att man bara smälter och blir ledsen över att man träffat så få snälla egentligen. Och tacksamheten och glädjen över att äntligen få träffa dem.
Så tack alla ni snälla och goda.

12 kommentarer:

Nina sa...

Så jag känner igen mig!

Bloggullet sa...

Till Nina.
Jag kan känna att det är skönt att man kan sätta ord på känslor som både man själv och andra har. Sen är det ju ibland trist att vi har dessa känslor även om de behövs, eller hur jag ska formulera mig.

Det hade liksom varit enklare om man varit glad ständigt, om det nu är någon som är det.
Ha det gott.
Kramar

qi sa...

Livet är inte enkelt. Sorg är en naturlig del av livet. Det viktiga är att man lever ut sorgen på något sätt. Att skriva är ett bra sätt tycker jag, men det är olika för olika människor. Om man stänger inne den så spricker man till slut. Eller blir sjuk. Som jag.

Fortsätt skriva bloggullet! Det hjälper. Men man blir aldrig botad mot sorg...

oumberligating sa...

Sitter och läser som vanligt i din alltid finstämda och tänkvärda blogg, var pågång att lägga mig igen mårinte särskilt bra, förskyld, skönt att vara fysiskt sjuk betydligt lättare än att mp psykiskt dåligt jag vet, minns inte om jag berättade om min neuroborrelia som skapade psyksikt kaos under några års tiden ja även faktiskt fysiskt då neuroborrelia angriper alla typer av nervkontakter. Skitsamma jag känner med dig och förstår vad du menar. Du skriver i ett tidigare inlägg om det alltid kommer att vara så här med dina upp och ner perioder, hoppas du inte blir ledsen men jag tror faktiskt det kommmer vara så, är en sådan person i botten själv och jag tror att även den grundtypen av personlighet lättare drabbas av psykisk obalans också. Tufft ja verkligen tufft att vara en sådan människa, men att försöka hålla kvar "uppperioden" under "nedperioden" är nog den enda rätta medicinen och på så sett jämna ut det hela, men framför allt ständigt tänka på att det kommer en bättre period då och då! Låter klischéartat att sitta och skriva det men jag vet och tror du förstår mina tankegångar!
Var rädd om dig på alla sett och vis och ha en fortsatt fin helg!
Kram ifrån Peter!

Maria sa...

Thanx :)
Sverige förlorade med 0-1 så om dom inte vinner resterande matcher så blir det inget VM nästa år, och inte ens OM dom vinner alla resterande matcher så finns det inga garantier för att det blir nåt VM :( Så det ser mörkt ut. Men det är ju bara fotboll :)
Känne rigen den där trötthetskänslan, känner ofta just så, att jag är trött på allt med mig själv och att jag skulle vilja ta semester från mig själv. Tack och lov så komemr det även bra dagar då man får chansen att öka sitt självförtroende igen :)

Kram

Pockethexan sa...

Sitter en stund med min Frus blogg Pockethexorna och skriver en rad som "gästskribent" har nu en liten undran när det gäller namn.
Fruns blogg heter ju Pockethexorna hittade ett annat gäng på nätet som kallar sin sajt för bokhora.se är det trevligt egentligen eller är det jag som är fördumsfull?
Självklart så har de valt ordet Bokhora för att väcka uppmärksamhet och visst de har lyckats eftersom jag nu nämner deras namn!
Som sagt bara en stilla undran!
En fortsatt fin helg önskar Peter Olofsson!

J sa...

Hej kära vän!
När jag läser ditt inlägg här så tror jag att jag börjar inse att det här är en gömd, glömd, fruktansvärd sjukdom som tyvärr många är drabbade av. (Kollar på dina kommentarer här och ser att många känner igen sej)

Och beträffande din text här så önskar jag att det var jag som hade kunnat klä mina känslor i ord på det viset...
Du skriver på pricken så som jag själv känner just nu...i dag...denna timmen...

Och sen börjar det sakta gå uppåt igen.....

Och sen är det som om man får en knytnäve i magen och skickas rakt ner i avgrunden igen.

Och det kan vara minsta pyttelilla sak som utlöser den känslan.

Och till sängs går man.
Missnöjd med hela livet och sej själv (framför allt).
Ledsen, gråter, panikångest....och sakta, sakta simmar man sen upp till ytan igen.

För att orka duscha...äta....tvätta....städa...

Och så fortsätter det. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Upp och ner i en ständig bergochdalbana som aldrig stannar...

-STANNA! vi vill AV!!!!!!

Jag önskar att jag plötsligt vaknade en dag och visste svaret. Lösningen på detta "frusna" tillstånd.
Då skulle du vara en av dom första som jag skrev till och berättade...

Du har MASSOR av klokhet och sundhet i dej!
Det kan man "se" i dina inlägg.
En varm och snäll person som också fastnat i "träsket".
Och har massor inom dej som behöver ut.

Jisses vad jag känner igen mej själv i din berättelse här.
Och jag vågar knappt beröra ämnet i min blogg....
Läsare och "vänner" försvinner ju på en nano-sekund om man inte är glad och sprallig och gör "roliga inlägg".

Själv tycker jag att det är självklart att man ska få skriva av sej ÄVEN när "stormarna drar förbi"...
INGEN kan vara glad jämt, och för oss som har dom här depressionerna som egentligen aldrig går över....Ja, vi får väl bara acceptera att livet är en enda lång bergochdalbana.

Det gäller väl bara att försöka hålla sej kvar i "vagnen"....

För fort går det i "svängningarna"...

Jaja....nu fyller jag ju din blogg med ord istället för att gnälla av mej i min egen.
Men du skriver så intressant och klär ju mina känslor så bra i ord också!??!?

Och jag önskar att du snart får upp näsan ovanför vattenytan igen....

Sänder dej en megastor bamse-krya på dej kram genom sladden!

//Jenny

(Och förlåt om det blev lite långt...*skäms nästan*)

Britt sa...

Hej vännen!
Livet är inte enkel, det är med och motgångar hela tiden. Ibland har man längre perioder som känns jobbiga, men man kommer alltid tillbaka på något sätt.
Det är bra att man kan skriva av sig, bara det kan göra att man känner sig bättre.
Ha de gott vännen
Kramiz Britt

sickan sa...

Jag känner igen mig i dig!

Jag skulle oxå vilja ta semester från mig själv...............

Kramen på dig!

Förresten så tror jag att vi menar samma K-stad!

hugan sa...

nämen...det var verkligen inte meningen att det skulle smitta av sig att skriva om min pappa/mamma sorg!!
Å andra sidan sorg är ett naturligt tillstånd...som man kanske kan skriva av sej...??
Livet går upp o ner, visst känner jag mej deppig många dagar, men...på nåt sätt tänker jag inte låta det styra..om det nu funkar så.?
Jag tror inte nån är glad jämnt, det vore lika onaturligt som att vara deppig jämnt..

hoppas det löser sig för dig!
Kram

Pialotta sa...

Livet är inte alls lätt alla gånger. Det går upp och ner .. det är väl det som kallas för just livet.. sedan att andra har det mer motigt än andra det är så..
Hoppas det löser sig för dig på bästa sätt:-)
Kram på dig

alvan sa...

Hej på dig!
Tack för titten och dina ord hos mig!

Ja du.. det är inte lätt. Man önskar att livet kunde stråla lite mer, så mycket lättare det skulle vara.

Skickar dig massa kramar iallafall!

PS: jag tycker också det är väldigt höstruskigt... fy vad jag vill ha sommar nu...

Kram
Annelie