Explosionsfärdig

Igår kände jag mig något så när tillfreds och hade fått ro i själen efter hostan och snuvan. Jag hade börjat sova ordentligt efter att förut snurrat runt som en propeller, vaknat vid 4-5 på natten och fått gå upp.

Idag ringer försäkringskassan och efter det känner jag mig som ett darrande asplöv. FK säger att jag ska börja arbetsträna i Malmö på måndag. Jag förklarar att jag inte orkar pendla till Malmö, jag har förut klargjort att jag kanske kan komma upp till att arbeta 4 timmar om dagen, dock inte om jag ska pendla.

FK menar att jag måste göra detta för att de ska få medicinskt underlag för besluten om mina ersättningar från dem, annars drar de in ersättningarna.
Att jag ska vända mig till min psykiatriker om jag behöver papper på att jag inte orkar pendla eller arbetsträna.
Efter hot om att stå utan pengar och ekonomi trots att man är sjuk gör mig ganska mör.
Och in i bomben förbannad.

Det som retar mig allra värst är att min psykiatriker, eller vad det är, skulle ha lämnat in medicinskt underlag ända sen i somras, och har ännu inte gjort det. Trots att jag har ringt och tjatat, ringt till klinikföreståndaren som lovade att jag skulle få underlaget efter en vecka.
Det var några månader sen och jag har som sagt ännu inte fått det.

Jag har pratat med många som inte heller fått förlängt sina sjukskrivningar i tid och fått gå upp och bankat på psykiatrikerns dörr personligen för att få honom att lämna ut sjukintyg.
Klinikföreståndaren påstod att psyken är överbelastad, att psykiatrikern är trevlig och omtyckt av patienterna, och jag hade tur att bo i Trelleborg för det var ännu värre i Malmö.

Sån tröst för mig och för tillfället struntar jag i om psykisen är trevlig, jag vill ha en kompetent läkare som skriver ut mina papper i tid, ger mig de recept jag behöver och förstår mina problem.

Är det inte nog med att jag är sjuk, ska jag ta hänsyn till överbelastningar också, det är väl ändå ledningen för kliniken som får hålla ordning på att det fungerar för patienterna, att de har resurser och att patienterna slipper må ännu sämre på grund av oro för intyg, recept och annat de behöver.

Nu ska jag alltså vända mig till psykisen som sista halmstrå om jag inte orkar med arbetsträningen. Hur ska detta gå.

Jag har försökt ringa klinikföreståndaren idag och ska fortsätta under dagen. Jag måste lösa problemet idag.

Nu har orden bara ramlat ur mig huller om buller och det känns skönt. Återstår att kämpa hela dagen.