Mina känslor åker hiss, ibland är jag på bottenvåningen och så vips så flänger jag upp på tionde våningen. För att lite senare vara ända nere på källarplan, då har jag nått botten.
Ibland är det yttre omständigheter som trycker på hissknapparna och bestämmer vilken våning jag ska vara på. Och ibland åker hissen upp och ner i ett rungande tempo av sig själv, jag gråter på bottenvåningen och skrattar i glädjerus på översta våningen.
Så tacka tusan för att man inte har en aning om vilken våning man är på när man vaknar på morgonen.
Framtidens klassiker?
-
*Vilka böcker från 2000-talet tror du blir framtida klassiker?* Det är
Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga. Och det tål att funderas på!
*Jag tänk...
1 timme sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar