Ensam i natten

Jag kan inte sova, klockan är 3;43 på natten och jag har suttit här ett tag.

Igår kväll kände jag mig så ensam. Övergiven och lämnad ifred. Som om alla är med i någonting, i olika sorters gemenskap och jag står utanför och betraktar och det gör så ont.
Det är möjligen självvalt att vara ifred, att låta bli att träffa folk.
Ändå är det ensamt även om jag gör det för min skull och för deras.

För min skull för att jag kan kan inte hantera att bli övergiven, avvisad eller lämnad, jag har inte kraft till det. Då överger jag själv först för det är lättare att bära.
För deras skull för ibland är jag glad och social, och ibland är jag deppad och nere. Jag kan inte spela, låtsas att jag är glad när jag inte är det. Och det är jobbigt för dem att förstå varför jag inte orkar träffa dem ibland.

Möjligen är det en släng av social fobi som gör att jag inte orkar träffa folk när jag är deppad, för jag tror inte att de ska tycka om mig längre då. Om jag inte är glad och trevlig så jag slår knut på mig själv, så blir jag lämnad, ratad och ensam inbillar jag mig.

Känslorna i detta är som hos ett barn, mina känslor av att inte duga och att bli övergiven är kvar sen sjuårsåldern. De har jag burit med mig och de har präglat mitt liv. Hur vuxna och kloka vi än blir så finns det ändå ett barn inom oss som gör att vi regriderar ner till ett barns nivå när vi får starka känslomässiga upplevelser.

Jag ska ta mod till mig, jag ska gå ut bland människorna, jag måste för min egen skull. Eller?