Ångest är ett rovdjur

Jag hade längtat efter att få göra fint nu till första advent, har köpt blommor och lite annat.

Sen igår så hade min son plötsligt feber igen efter att ha varit feberfri några dagar och då blev jag hispig igen. Förstår inte varför febern gick upp igen, han hostar och snörvlar fortfarande.

Då när jag blir orolig och får ångest så blir jag som om man knäpper på pausknappen och det mesta stannar upp, jag blir passiviserad och låst.
Och ångest är ju inte något kul att berätta om nu när det ska vara gosigt och trevligt till helgen.

Dock är ju inte ångest något djur man kan tämja och få att gå i koppel snällt och fogligt. Ångest är som ett vilt rovdjur som lurpassar och kastar sig över en med en dundrande kraft när det är som värst, när det tar över.

Nu har min ångest blivit lindrigare än förr,även om grubbleriet och ältandet är kvar. Jag vill bara berätta om det eftersom jag vill vara ärlig och öppen på bloggen och för att det är alla dessa känslor som gör mig till den människa jag är.

Nu har jag berättat om ångest och oro ett tag så nu hoppas jag att det ljusnar så jag kan berätta om glädje, nu skiner solen där ute, något positivt åtminstone.

Imorgon ska vi sätta upp stakarna och göra fint för advent, ett av de finaste ord jag vet. Sen ska jag gå på julmarknad och gå omkring och beundra juleljusen på stan.