söndag 15 november 2009

Stagnerat i ett malande

Nu är jag trött på att gå här hemma, jag måste göra någonting för att komma ut bland folk. Hur ska jag göra då frågar jag mig själv hela tiden.
Är jag deprimerad över att gå här hemma eller går jag här hemma för att jag är deprimerad?
Är jag deppad för att jag knappast träffar folk eller träffar jag inte folk för att jag är deppad?

Dessa tankar maler och snurrar och jag måste ut någonstans för att få stimulans och gemenskap. Först brann jag nästan upp, nu håller jag på att vissna ner.
Har lust att skriva in mig på arbetsförmedlingen eller vad som helst.

Hur känner ni andra som går hemma, är det en lättnad eller en plåga? Hur får man dagarna att gå och hur tankar man energi och livslust?

Jag känner att jag tänkt in mig i ett hörn och stagnerat, behöver perspektiv och att få igång ett kreativt, positivt tänkande.

15 kommentarer:

S o F sa...

Helt normalt! ;)

Jag behöver mycket ensamtid och tystnad, och jag har det också.

Men jag behöver också vara bland folk då och då. Ibland åker jag in till stan nån dag när jag inte är för sjuk och sätter mig på nåt fik med någonting att läsa, och bara sitter där.
Nån gång deltar jag i någon kurs där jag lär mig något som främjar min hälsa, typ qi-gong, yoga, mindfulness eller nåt liknande, och då samtidigt kommer in i ett socialt sammanhang.

Önskar dig en fin vecka!

Uffematten sa...

Tror att det tar lite tid innan man liksom hittar "rytmen" i dagarna...

Det gäller att känna vad man orkar och kan. Vissa dagar orkar man inget annat än att gå ur sängen och vidare till köksbordet och andra klarar man lite mer...

Har försökt att ha någorlunda bestämda mattider för att ha lite hållpunkter på dagarna.
I övrigt får jag rätta mig efter värken. Skulle varit bra om värken någon gång ville rätta sig efter mig ;-)!

Men, som sagt, det tar ett tag innan man vet hur man ska lägga upp dagarna så det blir så bra som möjligt...

Ha det gott!
Kramen!!!

StinasLoppis m.m sa...

Hej fina Ninia , åh vilken svår fråga , ja alla behöver vi träffa folk då o då annars mår man nog inte bra .Kramisar /STINA

Bloggblad sa...

Finns det inte nån sån där "jag vill gärna sjunga"-kurs? När jag hade nybörjarkurs var det många som "kom ut" på det sättet, jag fick flera förtroenden om ensamhet och hur skönt det var att träffa folk på det opretentiösa sättet.

Jag var hemma självvalt i 2 år, men ack vad jag saknade ett sammanhang, några att fika ihop med, och ha "ärenden" ihop med.

Här i stan har kyrkan ett ställe som är öppet varje dag, dit många ensamma/arbetslösa/sjukskrivna går och fikar och pratar och har trevligt - utan krav på att vara religiös... har ni inget sånt diakonalt ställe?

Arga Bettan (^^,) sa...

Jag känner precis som du! Är jag deppad för att jag inte/träffar jag inte för för att...

Det är svårt att veta vad som egentligen är vad. Även om man nu är deprimerad så kanske det kan vara bra att aktivera sig lite (kanske inte heltidsjobb, men något litet till att börja med), jag tror att det kan vara en liten hjälp för somliga på vägen till tillfrisknande!

Trevlig kväll.
Kram

Arga Bettan (^^,) sa...

Jag känner precis som du! Är jag deppad för att jag inte/träffar jag inte för för att...

Det är svårt att veta vad som egentligen är vad. Även om man nu är deprimerad så kanske det kan vara bra att aktivera sig lite (kanske inte heltidsjobb, men något litet till att börja med), jag tror att det kan vara en liten hjälp för somliga på vägen till tillfrisknande!

Trevlig kväll.
Kram

Aforia sa...

Go kväll vännen,
Svår fråga du ställer. Det är nog lite beroende på vem du är och vad du har gått igenom.
Här har det passerat en lugn och skön helg. Sonen har varit krasslig efter svinvaccineringen vilket ställde in vår resa till Leksand. Men det kommer fler helger som tur är.
ha en underbar måndag (om man nu kan ha det)
kramis

Jenny sa...

Ja, det där är lite som historian om "ägget eller hönan"...Vilket kom egentligen först?

Vilka kluriga funderingar du kommer med...Bra!
För det är nog något som vi är många som borde klura på...

Fast jag kan känna att jag blir lite "avskräckt" ibland av det "sociala" livet, eftersom jag blir sååååå hopplöst trött av ALLA möten. ÄVEN dom som är jätteroliga!

Det är precis som om min energi räcker precis bara till "mej" och att få vardagen att någorlunda funka.
Minsta lilla grej utöver det vanliga så känner jag bara att all luft i mej tar slut...
Usch och fy när det blir så där svårt!??!?

Jag hoppas verkligen att du "knäcker nöten" i ditt fall och hittar "rätt väg" så att du får må bra!
Lycka till, vännen!
Kram, Jenny

Lavendel sa...

Jeg behøver tid i ro og nogle stille dage - men også eftrhånden mere og mere kan jeg gå ud og træffe mennesker. I går var jeg til blogtræf i København og havde kun mødt én af de 10 andre før. Det gik fint og jeg havde en god god aften. Men for 3 måneder siden havde jeg ikke kunnet gøre det - og havde heller ikke lysten til det.Jeg strikker meget og går i haven, når det er fint vejr. Daglige lange ture med hundene er også en del af min rutine. Håber du finder en rytme for DIG - knus

Marias stickning och läsning sa...

Känner igen det du skriver om. Det är tufft att vara hemma och inte tillräckligt ok för att platsa på ett arbete. Alla människor behöver sammanhang och tillhörighet. Jag överlever tack vare kör, musik och stickcafé varje vecka. Men det är svårt att få till daglig struktur en del dagar. Trösterikt att läsa att vi är fler som har liknande svårigheter.
Kram!

Nina sa...

Det är inte bra att bara vara hemma... och inte bra att bara jobba, tror jag. Det ska vara lite av varje. Man måste nog se några människor och tala lite varje dag.

Johangårds-Nina

Anni sa...

Tycker att det låter som ett ekorrhjul och det är lätt att det blir en spiral åt fel håll. Nu känner du att du vill och behöver träffa andra - då är du redo att bryta isoleringen, spiralen. Du måste försöka utmana eventuella negativa tankar! Varför uppkommer de? Ifrågasätt dem!

Vilka behov har du? Hur kan du uppfylla dem? Behöver du hjälp? Be om hjälp!

Att du sedan orkar olika mycket olika dagar och att en utflykt bland människor kan göra att du behöver vila flera dagar efteråt, det är nog ganska självklart.

Jag vet inte hur du bor eller hur din vänskapskrets ser ut, då är det svårare att råda. Men finns det möjlighet att göra något kreativt tror jag att du kan orka mer och må bättre. Finns det endagskurser på något studieförbund där du bor? Du kanske inte är mogen att boka upp en speciell tid i veckan, men kanske skulle klara en engångsgrej?

Teater, bio, någon annan föreställning? Eller bara en promenad åt något håll som du inte brukar gå åt? Nya kvarter? (Bor du mitt ute på landet var det ju ingen hit)

Usch så klämkäck jag låter, hoppas att du kan bortse från det. Jag jobbar hemifrån, så det är självvalt och totalt annorlunda mot hur du har det, men jag har ett stort behov av att träffa mina vänner - även om det ibland "bara" blir så här i cyberspace.

Stor kram ♥

kristallina sa...

Du har redan fått så många svar. Tänkte på en kurs som du kanske hade lust till. Mera åt hobby hållet.
Nånting som du alltid velat att lära dig? eller veta mera om?

Det blir regelbundna tider att passa och du träffar nytt folk.

Nåt annat jag ville skriva hela tiden är:
Din gamla mall kommer alltid upp när man hamnar på din sida (nåt grönt) och sedan blir det rätt. Om du byter till "minima" försvinner det. Tror du hade det förra gången också. Kramis :)

Cina sa...

Jag har hela tiden haft min målarkurs. Det var en kollega som tog med mig dit. Där har jag ibland bara "suttit av tiden", fikat och bara varit. Jag valde att berätta för ledaren vad jag var mitt i, en depression, och hon tog emot mig på ett underbart sätt. Efter ett år valde jag att berätta för de andra deltagarna också. Som om de inte hade fattat.... Nu är jag inne på mitt tredje år där och stortrivs.
Visst, det har hänt att jag avstått av hänsyn till de andra när jag mått som allra sämst men jag klarade i somras att vara med på en veckokurs. Det var många små steg som tagit mig dit.
För att ändå känna mig lite "nyttig", skriver jag på en lapp på kvällen vad jag ska göra dagen efter. Ibland står det bara hämta tidningen, äta frukost, äta lunch kl 13, göra middag med barnen kl 17. Och så bockar jag för när det är gjort. Vissa dagar är ju listorna längre, det är dagsformen som avgör.
Nu har jag ju fått förmånen att vara med i en rehab-grupp fem timmar i veckan, 2 1/2 tim per gång. Det har varit fullt tillräckligt ett tag men nu vill jag liiiiite mer.
Tänk på något som du mådde bra av att göra innan du blev dålig. Kanske måla? Eller sjunga som Bloggbladet föreslår? Jag tror på kreativitet. Att få använda alla sinnen. Matlagningskurs, knyppla, vad som helst. Något DU tycker är roligt. Det tror jag på! Och jag tror på dig!
Varm kram!

fideli sa...

För mig är det oftast en plåga. Mår hyfsat när jag arbetar men annars bara oro. Men jag vet ju å andra sidan att det är ensamheten som är boven i dramat här och det är en svårknäckt nöt...nästan omöjlig. Tyvärr har det också börjat ge mig ångest. Hatar att vara ledig och det är jag tyvärr alldeles för mycket.

Fideli