Att släppa taget

Jag har låtit bli att skriva på ett tag för det hade mest handlat om elände, ångest, depression, livskris. Om att stå och stampa på ett ställe, vara inmålad i ett hörn, virra runt med tappad karta och bara komma in i återvändsgränder.

Om prestationsångest, krav och förväntningar på allt man måste för att det är sommar. Om alla loppisar, marknader, festivaler, utflyktamål som borde besökas och att man måste vara ute för att det är så fint och soligt, något som man trånat efter under vinterns långa, trista månader.

Om att man borde känna sig glad och pigg när det är sommar, det är liksom förbjudet att vara deppad när det är den tid på året som alla längtat efter.
Jag går omkring med skuldkänslor och dåligt samvete för detta och miljoner andra saker,det går liksom bara neråt.

Nu måste det börja gå uppåt, nu är gränsen nådd, nu får jag släppa taget om eländet.
För det är ju ändå bättre att gå här som trist och slö än att fara till ett ställe där rosor aldrig dör.

Om jag bara kunde släppa det gamla, och börja om.