Besöket på psyk härom dagen

Nu har jag idisslat och ältat senaste psyk besöket några dagar så nu måste det formuleras i ord.
Hur jag nu ska klara att fånga alla surrande tankar till några förståeliga meningar. Jag satt där och malde om mina problem och hade nästan lust att be om ursäkt när jag gick. Sen tänkte jag att nu har jag betalt för tiden och då ska jag få ur mig det jag behöver, jag skulle nog kunnat sitta där några timmar för att rabbla ur mig så jag blev nöjd. Han verkar förstående och har viljan att hjälpa, det känner jag.

Han frågade vad de kunde hjälpa mig med? Nu efteråt kom jag på att jag borde svarat;
Och vad har ni att erbjuda då?
Nu kom jag med några förslag om vad jag ville ha hjälp med, tyvärr så gick det inte att tillgå, det enda de kunde erbjuda var en samtalskontakt. Som jag redan tjatat om i flera år. Psykvården är så fattig och har så lite resurser så det är rent horribelt, hur har det blivit så?

Om man hade varit riktigt desperat så kunde man svarat att de kunde hjälpa till med ett rep eller kanske en pistol.
Så det jag känner är en hopplöshet över att psykvården är så lite prioriterad och att det satsas så lite på att ge resurser och möjligheter till att hjälpa människor.

Nu kom som alltid min upprördhet över samhällets prioriteringar i fokus, istället för mina egna problem.