Mot mitt mål

Jag har bestämt ett mål som jag ska ha. Och det går nog knappast att undvika för jag är redan mitt uppe i det. Jag ska göra en resa inåt och skapa en stabil grund där jag kan stå stadig och stark, ska lära känna mig själv, reflektera och börja jobbet med att få sundare självkänsla.

Det känns som jag är en björn som går i ide och senare kommer ut som en klokare, nygammal björn. Kanske låter det pretentiöst eller patetiskt, dock är det min plan.

Sen hoppas jag att från min någerlunda stabila plats på jorden göra en resa utåt, mot världen och människorna. Då kan jag möta andra människor och vara redo för det. Nu är jag i något sorts förvirringstillstånd om vem jag är, vad jag vill och vart jag ska.

Ibland känns det som om jag under livets gång blivit någon annan på något sätt, att jag slipats av livet, som om vissa kanter blivit mjukare och andra hårdare.
Existensiella frågor och fundering följer nog med hela livet och vi lär sällan känna oss själva ordentligt.

Ofta önskar jag att jag vore en person som bara går på och inte hänger kvar vid gamla minnen, som att fundera på vem man egentligen är, hur man blivit sån och hur man fortsätter sin färd på ett sätt som ger livsglädje.

Sen har jag mer konkreta, enkla mål som att äta på bestämda tider och promenera dagligen.