onsdag 2 december 2009

Rapport från en både sopig och soppig dag

Lustigt nog blev det två psykträffar inbokade dagarna efter varandra, psykiatrikern igår och psykologen idag.
Det kändes gnälligt igår, jag kände mig som en gnällkärring som klagar och gnisslar, ändå är det realiteten jag berättar om. Jag försöker komma på ljusa stunder och glädje, och det är klart att det finns.

Jag är tacksam över det jag har och glädjer mig dagligen över det, dock behöver jag mer själsligt stimulans. Människan har ju olika grundbehov som behöver tillfredställas i någon sorts behovstrappa.

Han nämnde olika saker som jag kunde göra för att komma ut bland folk. Och trist nog har jag redan försökt och prövat det mesta. Det känns som om det är mitt fel, som om det är jag som inte försöker, trots att jag vet att jag gör det.
Jag blir lite rädd när psykpersonal verkar ha så lite förståelse för de olika behov vi har, just att vi är en helhet som måste betraktas ur ett helhetsperspektiv
om vi ska kunna fungera. Det är som att måla en vägg, om man bara duttar lite här och där så blir det ju ett uselt resultat.

Och psyk hade knappast någonting att erbjuda mig mer än samtal och det är jag ju tacksam över. Dock har ju andra regioner och kommuner mer att erbjuda personer i min situation som gemenskap, kurser i qi gong, meditation, mindfullness, friskvård, så min stad är usel när det gäller att ordna sånt. Det hade behövts så lite för att ge oss utsatta en snällare tillvaro.

Just långtidssjukskrivna, personer med sjukersättning och personer med psykiska problem verkar vara de grupper i samhället som behandlas sämst när det gäller att tilldelas resurser, hjälp och möjligheter till en meningsfullt tillvaro.
Sen vet jag att personer med ständig värk ofta också har det besvärligt i karussellen med försäkringskassan och arbetsförmodligen.
Den enda grupp det trampas mer på är de hemlösa.
Och så försås de äldre, så listan kan bli lång på oss som knappast är prioriterade hos politiker eller beslutsfattare.

Nu är detta bara mina tankar och jag utgår bara från min situation och mina erfarenheter. Det är kanske andra som har andra uppfattningar och fakta om det här.

Så jag funderar på om det är individens eget ansvar att få ett bra, glädjerikt liv eller om man kan begära att samhället tar något ansvar för detta, just att få oss att bli friskare både kroppsligt och mentalt, att på något sätt underlätta för oss att få ett drägligt liv, eller hur tänker ni?

När jag gick från psyk i går så var det med tunga steg, jag kände mig värdelös, trött, tjatig. Ge mig ett halmstrå att gripa tag i tänkte jag.

Nu har jag skrivit ganska deppigt och trist i bloggen ett tag, och ofta när jag går till psyk så kör mitt politiska engagemang igång med tankar på hur sakerna kunde göras bättre. Så det blir en soppa av mina egna problem och politik som ni kan se.

Nu ska jag försöka bli lite gladare och piggare annars blir ni nog uttröttade på mig.

21 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker att dina reflektioner ger en bra bild av hur jag själv ser på det.
Den hjälp vi borde vara berättigade till stjälper oss många gånger.
Stå på dig!

Karin Berg sa...

det är rätt så trsit att det är så. Att långtidssjukskrivna, personer med sjukersättning och personer med psykiska problem sk abehövas behandlas så illa. Alla är vi männsiskor, eller hur?
Jag hoppas iallafall att du får en fin dag.

S sa...

Klart du ska bli gladare och piggare, men på riktigt, för din egen skull, inte spela glad för några bloggläsare, hör du det! ;) Nej allvarligt, det är inte jordens undergång om man gnäller lite, särskilt när man faktiskt har saker att gnälla om.

Jag tycker du har helt rätt i att man satsar alldeles för lite på andra faktorer som kan hjälpa än de rent medicinska. Det finns en sån konstig uppdelning fortfarande mellan kropp, själ och omvärlden, som om det ena inte påverkar det andra. Om "normala" människor mår mycket bättre av att ha givande sociala kontakter och få utveckla sig själva på olika sätt, varför skulle det då inte vara minst lika viktigt för den som dessutom lider av sjukdom? Har man det jobbigt har man snarare ännu större behov av sånt som kan upplevas som positivt i livet. Tror jag.

Kram!

Anonym sa...

Psst man blir depp ibland ,Kram Jenny

Bloggullet sa...

Till Sara.
Skönt att det är fler som ser det så.
Kram

Bloggullet sa...

Till Karin.
Just det är så trist, att vi ju är människor allihop.
Ha en fin dag du med.
Kram

Bloggullet sa...

Till S.
Just det, för min egen skull. Tack för äkta omtanke.

Du har rätt i det att det är fullt förståeligt för de flesta att så kallat vanliga människor har behov som behöver tillfredställas medan vi reduceras till psykfall som kan leva på piller och terapi.
Eller något ditåt.

Kram

Bloggullet sa...

Till Jenny.
Jag strävar efter att vara mer och oftare glad än deppad. Dock kan man trilla dit rejält ibland.
Kram

litentanta sa...

Nog har det blivit så, att man mitt i alla sina krämpor, och då oavsett vilka de är dessvärre, ska hela sig själv på nåt mysko vis...

Själv är jag himlastormande lycklig över att mot alla odds få tillbaka min gamla psykolog, ibland skiner en gnutta sol genom molnen, och det kunde inte ha varit vid ett bättre tillfälle. Nu behöver jag en broms nämligen, annars har jag hunnit jobba sönder mig innan jag ens kommit tillbaka till jobb :-(

Har ni inget aktivitetshus eller liknande där du bor? Har inte koll på hur stor staden är dock, här, i Umeå, finns ju Kärnhuset, http://www.karngarden.se/karnhuset.html, som är en mötesplats utanför vård och kommun, rsmh driver och jag arbetade där under en tid som handledare/kocka/"nånting" tidiga under min sjukskrivning, när jag "bara" var smärtpatient och innan epilepsin gjort sitt inträde i mitt liv.

Tror att det kan vara ett bra alternativ till den vanliga vården som ju krymper dag för dag dessvärre.. Ett tips kan vara att just googla Rsmh, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.

Hoppas du får en bättre dag i morgon, jag själv har jobbat in en hel dag så nu väntar 4 lediga dagar i följd, känns jättebra :-)

Kramen tillbakas också förstås!

MOONLOVER´S sa...

Hejsan
Ja men fullmåne är något speciellt =)
Du får ha det så bra som de bara går.
Mvh

Englainnan sa...

visst sliter man hårtussar, jag är snart skallig ;D
Jag har sån lust att skrika rakt ut:
Jag har inte tid!!!!!!
Kul att du kikade in hos mig :)

Gisan sa...

Det är så tråkigt att höra hur du blir bemött. det är så viktigt att bli tagen på allvar och få det där extra "lilla" stödet. Många gånger är det inte så mycket som behövs. Jag talar ju av egen erfarenhet som du vet. Jag skulle inte vara där jag är idag utan rätt stöd. Sen kan min läkare säga att det är jag som gjort jobbet. Men man kan inte göra jobbet själv när man är så långt nere. Jag önskar dig all lycka till och hoppas verkligen att det ska vända för dig! Kramar...

Erika sa...

Tror att det är upp till oss själva i slutänden, att få ett innehållsrikt liv. Hur mycket hjälp som det ändå trots allt finns att få, uteblir det av någon konstig anledning. Ingen går längre på djupet på den det gäller. Lite skummande på ytan, en handskakning med orden, det här fixa du... sedan adjöss och har det så bra.

Att förlita sig på olika instanser, slutar oftast med stor besvikelser. Det finns till slut bara en liten instans som man har det största förtroendet för...det är det egna lilla jaget och familjen.

Känns som att hjälpa, det humana, lagts i malpåse för att där stanna. Ingenting alstrar hjälp i detta empatilösa samhälle. Det är min åsikt och den står jag för.

Hoppas innerligt att du får rätsida på det som kretsar runtomkring dig.

Kram denna mulna grå Torsdag.

Sussi - Rage blackout - ADHD sa...

Jag gillar topparna i min berg- och dalbana, men samtidigt vet jag ju att dippen alltid kommer efter en stund på toppen... och då gör det ont. Men samtidigt är jag ju tryggare här nere, för här är jag van vid att vara och jag är trygg med hur det är.

Kram Sanna

S o F sa...

Det går relativt fort att rasera välfärdssamhället, verkar det som, och troligtvis kommer det aldrig att kunna återställas heller.

Pendeln slår som vanligt fram och tillbaka. Nu är det individen och individens fel som gäller.
Numera är vi inte bara sjuka, utan vi skall ständigt höra att det också är vårt eget fel och att vi skall bota oss själva.
De som är satta att hjälpa medborgarna vid arbetslöshet och sjukdom, de ses ju nästan numera som våra fiender.

Detta är politik och det är helt enkelt så här som "våra" politiker tycker att det ska vara - annars hade det inte varit så.

Varma soliga hälsningar!

hugan sa...

Pengar är problemet. Upplever samma ska när man ska jaga på om självklara saker för mammas skull. Men det fattas personal=pengar. Det dras ner på olika verksamheter=pengabrist. Befolkningen blir äldre, mindre folk i arbete=för höga kostnader inom sjukvården för att vi inte är nog många som drar in skatte=vård pengar....
Vårdpersonalen sitter nog i en rävsax. Vad ska de då råda sjukskrivna/äldre till?

Hoppas denna dag är en trevligare dag!
Kram på dej ;)

Lilla Rummet sa...

Hej vännen! Alla borde få den hjälp man behöver och utifrån varje persons behov. Stå på dig och kräv det du behöver (om du orkar).Alla människor är ju olika och behoven är olika hos olika människor.
Hoppas du får en skön adventshelg.
Kramiz Britt

Tina sa...

Hej vännen!!
Å. jag förstår dig så väl!!!
Jag förstår vad du menar & jag känner med dig!!!
Jag håller med dig!!
När jag va djupt deprimerad fick jag till sist leta mina egna vägar.. det va det eller... ja, ärligt nu.. så gick mina tankar på att lämna detta jordeliv.. men jag valde att kämpa & jag sökte mig till bla vuxenskolan som hade kurser i kbt & mindfulness bla ( jag träffade oxå en underbar psykolog just då med kbt inriktning & utan henne vet jag inte om jag orkat göra denna kamp ) jag läste mycket självhjälp böcker & mediterade mycket. Jag använde min spikmatta flitigt ( vilket jag fortfarande gör =).
Jag önskar jag kunde hjälpa dig på nått sätt!!!??!!
Önskar dig en fin helg!!
Kram Tina❤❤❤

Cina sa...

Känner igen, känner igen och känner igen! Psykiska problem är lite diffust, lite okänt och visst, det känns som det hamnar långt ned på prioriteringslistan.
Vad samhället ska göra? Ja, bryter man ben eller armar är det ju ingen som tvekar, det ska opereras eller gipsas och sen följer rehabilitering. Med uppföljning. När man bryter själen blir det lite mer knepigt. Tyvärr.
Ett bra sätt att förändra psykiatrin och samhällets syn på psykiska sjukdomar är ju att prata om dem. Det som inte hörs eller syns finns inte. Så, det bästa vi kan göra är att fortsätta prata, blogga, berätta att vi faktiskt finns!
Förändring är dock endast möjligt om viljan till förändring finns. Alltså, upp till den egna individen. Men det behövs hjälp, stöd och vägledning och det behöver ju samhället stå till tjänst med. Tänker jag.
Jag har haft samma psykiatriker i två år nu efter att ha vevat runt hos ett antal som inte gav mig något alls. Den här gången har jag träffat rätt!
Hoppas du känner dig lite piggare snart!
Varm kram!

Anonym sa...

Hej igen!
Jag läser fortvarande din blogg även fast jag slutade blogga själv. Du skriver bra om det du skriver. Svaren du söker vet du själv.
Jo, man blir inte lyckligare av att ha kontakt till psyk, ingen annan kan ge en lycka, det måste man skapa själv. Men däremot så vore det önskvärt om alla fick möjligheten att få stöd under resans gång.
Förutsättningar, varifrån man startar sin resa är olika för var och en, och därför blir lösningen alltid unik. Så det så. Men kämpa, det måste man göra själv.
När man väl vet vad det är man vill är det lättare att ta sig dit. Det gäller att bestämma hur man vill leva sitt liv, dvs DETALJERAD hur ska det se ut. Vad är det man vill göra. Går det att leva på det. Om man vill göra smycken... går det att leva på det? Kan man tillverka dem, sälja dem osv... eller ska man kanske ha det som ett hobby... Hur vill man bo? Har man råd med det? Vem ska betala det? Andra som jobbar eller en själv?
Att jobba är jobbigt, att tro annat är att irra runt i ett barnsligt läge. Man måste jobba. Man måste kämpa för sina drömmar och mål. Man kan inte bara vänta att någon annan kommer och löser ens problem. Livet hinner förbi.
När man jobbar får man lön, med lönen kan man skapa sig förutsättningar att göra det som man tycker är roligt. Man kan lite i taget flytta sig uppåt och framåt, få bättre jobb, bättre lön... Utbildninga kan vara en konkret start... naturligtvis med studiemedel, för det är klart man betalar själv, lånar och betalar sina skulder... det får man bättre självförtroende för... man har inte skulder sedan.
Du kan göra dig lycklig, inte psykologer.
//Heidi

wingar sa...

Ja precis som du beskriver det är det för mig också,och många fler. Så svårt det kan vara.
Kram!!