Ge kärlek och respekt i efterskott

Nu är jag trött, alldeles förvånansvärt urlakad.
Efter en tids snabbare tempo som ibland gränsat till uppskruvat så har räkningen kommit så nu får jag betala med att hålla mig lugn några dagar. Eller veckor eller månader.

Jag vet knappast i förväg hur länge de pigga eller de trötta perioderna pågår, ibland är de korta och ibland är de långa. Det enda jag vet är att de kommer.
Om jag någon gång får en tillvaro där det hektiska och det lugna blir till någons sorts harmoni, då kan jag möjligen skriva in mig på AF igen.

Jag tror ju varje gång jag blir pigg att nu är jag bra igen, nu kan jag leva som förr. En sån lögn jag försöker lura i mig själv, ett sånt bedrägeri.
Dock är jag på väg att komma till ett sorts harmoni med mig själv, att försonas med hur det är just nu och att försöka vara snäll mot mig själv trots att jag är ganska arg på mig själv ibland.

Hur kan jag egentligen vara det när jag är ödmjuk och förstående när det gäller andra i min situation? Hur kommer det sig att jag inte kan behandla mig själv som jag gör med andra, att jag är så hård mot mig.

Möjligen hjälper det när jag tänker på mig själv som litet barn, som en femåring som storögt betraktade sin omgivning och som är värd allt gott. Nu har jag möjlighet ge mig all den kärlek, ömhet, respekt och ödmjukhet som jag behövde då.
Jag fick ju kärlek som barn, dock gick det snett och krånglade till sig någonstans.