Tankar om samtalsterapin

Nu känns det som om jag har landat och tagit lite paus i min inre resa. Om det är att jag behöver ha rast eller om jag är mer tillfreds nu det vet jag knappast. Jag känner att nu vill jag bara vara och känna hur det känns. Min prestationsångest har mildrats för tillfället och jag har kommit in i någon sorts rutiner.

Nu är det mina rutiner och de är lite huller om buller, dock är det rutiner i ett ganska slött tempo. Jag törs knappast berätta om dem, så slöa är de, anpassade efter min förmåga just nu.

Sen blir det nog slut på lugnet när jag börjar i samtalsterapi. Då skakas jag nog om och den nuvarande friden rörs upp och stressas. Det blir nog både spadar och grävskopor som kommer att gräva och röra upp i minnen, upplevelser, känslor och nutid.
Egentligen undrar jag om jag orkar utsätta mig för detta, eller om det är bättre att låta det gamla vara, begrava det och sätta en blomma.

Ett mål har jag med terapin och det är att bli gladare, piggare, få bättre självkänsla och självförtroende och förlåta andra och mig själv för saker som hänt. Och en massa annat som utgör grunden för en tillvaro i lugn och ro, kärlek och glädje.
Så starten och målet är uttänkta, nu är det bara vägen det handlar om.

Får jag en bra psykolog så tar han mig igenom snåriga skogar, över berg och dalar, krokiga stigar och ger mig bra karta och kompass så jag tar mig till målet.
Är det en dålig psykolog så förrirrar jag mig kanske in i skogen ännu mer och vimsar
och springer omkring där resten av livet.

Jag är optimist ännu. Tror det mesta om gott tills motsatsen bevisats.
Ha en fantastiskt härlig fredag.