Helgens samlade funderingar

Jag har hållit på med lite stök här hemma ett tag, nu har lugnet lägrat sig.
Och jag har haft så många tankar och funderingar på det här med social fobi och alla era fina kommentarer som gjort mig klokare och gör att jag förstår problemet bättre.

Så många det är som har olika problem och så går vi och tiger om det istället för att prata om det. Jag tror att vi kunnat hjälpa och stötta varandra massor om vi bara vågat närma oss och prata om det som är jobbigt.

Nu har ju många besvär med att berätta och våga delge sina problem och jag förstår dem, man måste ju ha tillit och känna förtroende för andra om man ska våga ge ut sina ömtåligaste och sköraste känslor och tankar.
Mina djupaste och förtroligaste samtal har jag haft med personer jag träffat i olika projekt genom psyk, FK och AF, vi vet liksom redan att vi har liknande problem så då är det lättare att börja prata om det.

Sen bestämde jag när jag var ung att jag ska erkänna när jag är rädd för något, att det är modigare att visa att man är rädd än att låtsas som om man inte är det.
Och så har jag en förmåga att erkänna och berätta om mina svagheter och problem överallt, jag försöker inte dölja något. Somliga anser att det dumt av mig.

Jag undrar om det är bra egentligen i längden att göra som jag gör, att liksom visa strupen direkt, om det gagnar mig att vara så frikostig med förtroenden och lämna ut mina svagheter som jag gör. Eller om jag borde spela en roll och låtsas att jag är starkare och duktigare än jag är.