Jag funderar seriöst på att bli eremit, eller att åtminstone sluta umgås med folk. Jag är så trött på mig själv och mina åkommor när jag ska träffa folk.
Förra veckan skulle jag fika med en ny kompis, i helgen skulle jag på konfirmation och imorgon skulle jag fika med mina bästa, äldsta kompisar. Och så går det inte på grund av migränen, jag orkar bara inte göra något.
När jag först sa ja till min ena väninna att vi skulle träffas imorgon, och sedan fick ringa och avboka det igen, då kändes det som om jag stack ett svärd i bröstet eller satte kniven mot strupen när det gäller vår långa vänskap. Nu är de nog nog trötta på mig, nu har de nog fått nog av avbokade träffar och krångel.
Släkten är det ungefär likadant med, de har nog resignerat över mina avbokningar.
Är det något psykologiskt som gör att jag får migrän när jag ska träffa folk?
Är det social fobi jag lider av, eller är det bara dåligt självförtroende?
Jobbigt är det åtminstone och jag är nästan beredd på att leva ensam och sluta plåga mina vänner och bekanta med löften.
Jag har funderat på sinnesrobönen och frågat mig själv om jag ska acceptera att jag kanske har social fobi och sluta försöka få igång ett social liv. Eller ska jag ta mod till mig och förändra det jag kan och kanske få ett fungerande socialt umgänge.
Just förståndet att inse skillnaden är det jobbigaste.
Sinnesrobönen
Gud giv mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Inlägg
Dagens ord 153
-
*TUNGKRULLARE*
*-Hittar ordet som en beskrivning på något jättegott som man stoppar i
munnen, det verkar kunna användas om såväl fast som flytande föda. ...
21 timmar sedan
.jpg)
24 kommentarer:
Jag känner igen mej..fast jag har inte några vänner kvar p g a flyttar och annat strul.! Å andra sidan vad var det för vänner då, som sticker när man verkligen behöver dom? Jag förstår dej, jag kan känna likadant, men har lärt mej att (oftast!!)tvinga mej ut och iväg fast det bär emot, det brukar kännas så bra när man väl är på plats! Men du kanske har det värre.? låter som du har samma "åkomma" som min syster...så jag vet inte om det går att göra nåt åt det? Jag hoppas det! Jag hoppas du får sinnesro! Det är så jobbigt att inte kunna när man vill.
Kramar till dej.
Kære veninde.
Der er mange af de ting, du nævner, jer kan nikke genkendende til. Jeg HAR en diagnos: stress, posttraumatisk stresssyndrom - med depression indover. Nå...Mine symptomer ligner dine- Jeg trækker mig tilbage fra mennesker - også de nære. Men det er IKKE en social fobi, jeg har --- måske heller inte du? Få undersøgt om du har stress - få undersøgt om du har en depression...stress udløser mange ting!! Jeg håber du får det bedre. kærlig hilsen
Tänk om man kunde få ett svar på varför det blivit så här?
Eller ännu hellre...HUR man ska ta sej ur dessa mörka och jobbiga tankar.
Hela livet blir begränsat ju, när man gång på gång backar för snart allting.
Jag känner igen mej precis i dina ord, och har inga svar...
Jag vet inte om lösningen är att "tvinga" sej ut i det sociala, eller om man ska "lyssna" på sin kropp och sina tankar och bara vänta...
Vänta och vänta och vänta...
Vänta på den eller dom dagar då man orkar umgås, orkar prata, orkar leva med ett ärligt leende på sina läppar.
Många dagar, veckor, månader och år går ju till spillo när man inte "orkar". Och vem vill ha det så?
Ingen...
Och de som inte varit i "träsket" kan nog inte förstå vad det innebär att vilja vara med, men sedan drabbas av total ångest och värk och panik när tiden inför "det" närmar sej.
Som du skriver...Precis!
En enkel fika med en kompis kan bli så övermäktigt så att hela världen börjar gunga under fötterna på en..VARFÖR?
Jag läser dina rader en gång till och ja....jag gråter faktiskt nu..
För att det inte tycks finnas vare sej hjälp att få, förståelse från vänner, sambos, läkare, försäkringskassa...Och så verkar det som om så många (oftast) kvinnor lider dagligen av detta gissel.
Det hade varit lättare med ett brutet ben, brukar jag säja...
För då hade åtminstone gipset synts.
Och dessutom hade det läkt....
Hoppas ändå att du har någon som du känner att du kan prata "på riktigt" med...
Någon som förstår, och helst också kan hitta en lösning på problemen för dej..
Själv ska jag försöka ta mod till mej och ringa det där samtalet...(knyter sej i magen redan här).
Jag måste få en tid till psykiatrikern, som jag vägrat gå till. Jag har gått till så många, men har tappat förtroendet helt, och då väljer jag som vanligt, att stoppa huvet i sanden...
Det går så länge det går...
Men tiden närmar sej med stormsteg när jag måste ha det där mötet....
Önskar jag kunde skrivit några positiva och upplyftande rader till dej, men eftersom jag vet hur du kämpar med dina hjärnspöken (jag känner ju igen mej i din berättelse), så inser jag att det inte har någon som helst funktion att skriva att "Det blir nog bättre snart, ska du se" eller "Ta bara steget och gör det, så ska du se att det blir roligt i alla fall"....Sånt funkar inte.
Det måste komma inifrån en själv...
Men jag HOPPAS att det snart kommer inifrån dej själv, att du FÅR LUSTEN att göra saker och ting som du vet att du mår bra av!
Jag vet en del som provat Ginseng och andra hälsopreparat för att få tillbaka lite "livslust"...
Har du provat?
Kanske du kunde kolla med någon hälsokostbutik om dom har något att rekommendera vid trötthet och deppighet?
Men vad skriver jag????
Det där rådet kunde jag ju ta och praktisera själv??
Tror jag ska kolla upp detta i morgon..
Stor kram på dej, och ursäkta att jag skriver en "mil" långa kommentarer här inne...
Men det var ju ett intressant ämne, som man känner igen...allt för väl....tyvärr...
Och tänk på att: Riktiga vänner stannar om dom är riktiga vänner!
//Jenny....Hon strutsen med huvet i sanden, du vet..?
(Förresten...Bönen var så himla fin! Jag ber den också ikväll..)
Åh jag lider med dej förstår att det är jobbigt för dej mår du likadant om du vet att folk ska komma hem till dej oxå? Massor av kramar till dej /STINA
Åh, vad jag känner igen mig!!!
Jag kallar det "kalendersjukan". Så fort jag har något bestämt med någon kompis eller så, så får jag samma symptom som du, fast jag blir bara stressad och känner -Nej, jag vill inte, jag orkar inte sitta och vara trevlig, jag ringer återbud (ibland med nödlögn). Jag har också tappat bort "vänner" men har fått andra via bloggen, som är mer förstående och orkar med mig.
Jag har den strategin att jag inte bestämmer något i förväg, utan ber att få känna efter hur jag mår just den aktuella dagen - och det funkar ganska bra. Men har jag något bestämt i förväg, även om det är något trevligt eller bra en fika, så går det inte.
Men social fobi har jag inte, och jag tror inte heller att du har det.
kram
Jag hade TROTTSAT migränen om den inte gjort dig såååå sjuk att du ligger och spyr !
Då hade jag bett folk komma till mig istället och haft en hink eller en spypåse i fickan ! SANT..
Jag hade ansikts attacker då växlade min kompis bilen och jag körde med vänster arm .En annan vän var alltid beredd med att skjutsa mig till akuten eller först närmaste Ica där frysta matvaror att lägga i nacken fanns att inhandla så varje gång vi skulle iväg kollade vi så en affär fanns i närheten .
Hon hjälper mig också att packa mina varor eller fixa käk om mina svimningskänslor kommer snabbt.
Vad vore jag utan människors värme ?
Jag är så social och blir såååå ledsen att jag inte får vara med ..Men löser det på bästa sätt .FÖRÄNDRAR DET JAG KAN ..ACCEPTERAR det jag måste .
Många ggr har jag lånat soffan och lagt mig men kan forfarande höra dom och föra samtal ..de är så rara att de flyttar sig dit jag ligger :)
Så erkänn för dig själv och andra och acceptera läget .
Detta är min väg och jag är MED...
Folk förstår om man är öppen .
Jag vill ej bli till last och har inte blivit det då jag har backupp och så länge de inte säger nåt kan jag inte gå och TRO.Det har jag slutat med .
Tycker det är tråkigt att du ska behöva backa ! Ta migränen vid hornen !
Hoppas det hjäper dig eller er andra lite som läser .
Kram Jenny
Jag har tack och lov inte social fobi, även om socialt umgänge ofta kör slut på mig helt, så jag kan ändå ångra bittert efteråt att jag gav mig in på det. Men jag kan bara föreställa mig, inte riktigt förstå, hur det är att ständigt behöva avboka, hur orolig man skulle bli för hur folk tolkar det.
Goda råd har jag inga, det kanske du får från dem som varit i exakt samma situation, men jag känner verkligen med dig.
Varma kramar!
Men boka inte upp så mycket, ring en dag när du mår bra och föreslå en fika spontant. Antingen så kan dom eller inte. Men man blir alltid glad när någon ringer spontant.
Kramar
Katti
Jag känner igen det där att aldrig kunna bestämma i förväg, utan invänta dagsformen... inte för egen del, men jag vill inte gå ensam på allt...
Jag orkar inte alls med umgänge i samma format som för ca 20 år sen, bjuder sällan hem nån... men å andra sidan känns det som om jag umgås via bloggen. Behöver inte laga mat en hel dag för de tjejträffarna...
Visst är det psykologiskt! Å, vad jag känner igen det där med värken.
Ja tvi när det händer ,o det har hänt mej MÅNGA ggr!! MIn psykolog säger att det e förväntanångest o det bästa (om det e ens fysiskt möjligt)att ändå gå dit lr iaf säga som det e (för hur många orkar hålla skenet vid liv i längden)att de får komma till dej istället..Idag har jag inga problem med att visa vem o hur jag fungerar,för jag har inte råd att inte få vara mej själv..Visst innan tyckte jag det var fult o försökte leva upp till andras förväntningar men grejen var att det aldrig gick bra så jag var tvungen för min egen skull att vara ärlig till andra så jag inte satte upp nya masker så jag tappade bort mej själv..de vänner jag har idag e få men guld värda o allihopa har ACCEPTERAT mej med brister o de vet hur jag fungerar o vissa dagar vill o kan jag inte alls prata med en enda men jag behöver inte vara orolig o tänka att nu tappar jag dem med ..för det gör jag inte längre..o det känns tryggt..Hoppas du förstod nåt o kan inte ge dej några råd mer än berätta vad som funkat för mej..O sinnesrobönen..ja vad hade man gjort utan den?? Sänder dej styrkekramar !! =)
Precis som Annela skriver också, så finns det ett bra sätt att tackla det här problemet och det gör allt umgänge så mycket lättare.
Numera så säger jag till mina vänner att vi preliminärbokar den dagen/den tiden och så får vi se hur jag mår just den dagen, då den kommer.
Det gör att "tvånget/pressen" släpper och mötet blir nästan alltid av faktiskt.
Mina vänner har "lärt sig" att det är så här det är nu för tiden, och de verkar inte ha några problem med att acceptera det.
Tror inte alls att detta fenomen måste vara social fobi, utan helt enkelt en inre stress över att ha något inbokat och känna att då MÅSTE jag vara frisk.
Så pröva med att tydligt berätta för den vän du ska träffa att ni preliminärbokar och att ni hörs av samma dag (eller ev. kvällen före) för att bekräfta att mötet verkligen kan bli av.
Varma hälsningar!
Förstår att du har det jättejobbigt. För det ÄR ett gissel att inte kunna bestämma något för att man inte vet hur man mår.
Och med migrän ger man sig knappast ut på något, man orkar ju för sjutton inte med sig själv dom dagarna...
Några goda råd känns svårt att dela ut; känner ju att jag inte riktigt klarar att vara så där social som jag var förr själv.
Men riktiga vänner förstår och stannar kvar! DET är jag övertygad om!!!
En jättekram, vännen!!! Tänker på dig!!!
Jag säger som Lavendel - jag är likadan. Det handlar ofta om kroppsliga uttryck för RÄDSLA. Det kan vara migrän, eller för mig är det ofta magkatarrsattacker med toabesök och skakningar som hindrar mig. Ibland går jag ändå och "står ut". Ibland säger jag nej (oftast). Utgå från det du mår bäst av själv!
Rädslan kan vara något så grundläggande som att inte känna tillit eller våga tro på att man är älskad och accepterad eller vara specifik för att ett hot en gång har funnits i någon likartad situation (därav diagnosen PTSD).
Du är inte ensam!
Kram
/Alexandra
Åh vad jag lider med dig när jag läser detta! Det behöver inte vara social fobi för att du inte orkar träffa andra människor. Men fungerar inte migrän lite grann som en slags "mätare" som ger utslag när man tänker bruka sin kropp mer än man borde. Jag hoppas att du kommer till sinnesro på allra bästa sätt. Kramar...
Hej vännen!
Tråkigt när man måste avboka träffar pga av man blir dålig. Men är det riktiga vänner, så lär de förstå att ha man migrän så kanske man inte kan gå iväg och träffa dem. Hoppas att det löser sig för dig, och att du mår bättre snart.
Kramiz Britt
Tror det är nästintill omöjligt att (be)gripa (får grepp om) något som finns utanför förståndets gränser.
Om du inte vet (förstånd) om det är ett psykiskt eller fysiskt problem kan du inte heller se (begripa) skillnaden om du kan förändra eller ej ;)
Det som är kvar för dig är att acceptera att det händer och samma gäller för vännerna och släkt :)
Kramis
Är kanske inte helt omöjligt att du framkallar det på något vis. Du kanske är rädd innerst inne och då utlöser migränen istället. Tråkigt. kram
Käre du! Jag känner igen mej i det du beskriver, du är inte ensam om att ha det så!
Men faktum är att jag har börjat acceptera mej själv för den jag är, för kan jag acceptera mej själv så kan andra göra det oxå. Riktiga vänner gör det...
Jag får inte längre dåligt samvete för att jag lyssnar till mej själv och gör det jag orkar, det gör att jag har mer att ge sen när jag har en bra dag!
Det blev kanske invecklat, mitt inlägg, men hoppas att du förstår vad jag menar...
Det är inget fel i att be, det gör jag oxå ibland, utan att vara religiös för det...
Kram till dej
Att preliminärboka tycker jag var ett alldeles utmärkt förslag! Det gäller ju att avdramatisera det man ska göra för att undvika pressen och rädslan för att "misslyckas" igen. Om man prelbokar och det inte går, ja, det var ju bara preliminärt och funkar det är det ju bonus och hamnar i bonusskålen!
Det finns väl lika många goda råd som det finns folk på vår jord, och ändå ingen snabb lösning.... jobbet måste vi göra själva och det ju olika lång tid för oss. Jag har turen att ha en vän som bor nära, hon kommer även när jag bara ligger i sängen och sitter där en stund. Hon ger sig inte, fortfarande uthållig efter tre år. Hoppas du kan släppa dina tankar om att du sviker vänner och släktingar, det säger mer om dem än om dig!
Även små steg blir en stig!!! (det har jag visst skrivit en gång förut)... Kram till dig!
Hej ,hoppas allt är väl med dej,jag har fult upp i loppisen på dagarna o vädret e ok Kramisar /STINA
Hej min "cybervän"!
Jag förstår dig fullt ut. Har precis samma problem. Det är alltid likadant, så fort jag vet att nån ska komma eller nåt ska ske så får jag som ...hmmm...antingen vinterkräkan eller influensan. Konstigt som sjutton. Men jag BLIR verkligen sjuk.
Antagligen för att,åtminstone jag, är så jäkla rädd för att möta andra människor. Tror du inte?. Kram till dig iallafall och se nu att det finns fler som tänker som du. Vi är nog många skulle jag tro..=)
Hej igen!
Förlåt att jag inte bad dig om tillåtelse,men jag lade ut ditt inlägg i min blogg,med hänvisning till din blogg. Tycker det är viktigt att människor ser från flera håll att man mår skit av den här s.k. åkomman.
Vill du så tar jag bort inlägget.
Jag har haft social fobi i 20 år och känner så väl igen mig med det där med avbokade möten och "svek".
Så länge dina vänner vet om dina åkommor och verkligen är dina vänner, så kommer de alltid att finnas hos dig ändå. Det största "sveket" finns inom en själv, man blir så grymt besviken på sig själv. Jag har lyckats komma ur den sociala fobin nu, men det har verkligen tagit tid. Tyvärr, höll jag på att skriva, så är det bara att ge sig ut på de äventyr som man känner att man vill avboka, väl där brukar man vara väldigt nöjd med sig själv och det brukar bli väldigt lyckade möten. Åtminstone var det så för mig. Jag hoppas att du finner din väg. Du vet var du kan nå mig om du vill "prata" vidare om social fobi. Sinnero var verkligen en tänkvärd text. Kramar
Åh vad jag känner igen mig och vad skönt det kändes att läsa i kommentarerna om alla andra därute som faktiskt också fungerar likadant. I min bekantskapskrets känns det annars som om det bara är jag som "strular".
Av alla kalas och större aktiviteter jag har inbokat kanske jag tvingas avboka nästan en tredjedel. Nästa tredjedel blir jag antingen liggande i ett avskilt rum efter ett tag eller måste avbryta och gå hem tidigare. Framför allt om det finns små lekande högljudda barn med (Barn är fantastiska och urcharmiga, men min hjärna kan tyvärr inte hantera ljudnivån och "stöket" som de oftast för med sig). Endast den sista tredjedelen av planerade större tillställningar blir "lyckade" ur mitt hälsoperspektiv. De andra gångerna får en bara att känna sig SÅÅÅÅ misslyckad!
Kramar!
Skicka en kommentar