onsdag 1 december 2010

Relationer

Nu är jag rejält förvirrad och befinner mig i någon sorts vägval där jag funderar på hur jag ska välja, om jag ska ge upp eller fortsätta komma ut i livet.
Under en vecka har tunga funderingar malt, och det säger inte lite eftersom jag har ältat i flera år om hur min tillvaro blivit och hur det ska bli.

Jag har nog försökt låta bli att göra ett medvetet val och mer hoppats på att det får bli som det blir och att det ordnar sig nog ändå.
Nu efter att jag mer praktiskt försökt ta tag i tillvaron så har jag tvärtemot vad jag trodde, blivit ännu mer besviken, deppad och ledsen.

Grunden till att det blivit så här är nog att jag gått hemma för länge, så är det och nu är det hur det ska bli som gäller.
Jag har ju varit rädd för att ge mig ut bland folk på grund av min usla självkänsla eller om det är självförtroendet, och när jag nu försökt ta mig ut så har jag känt att jag bara gör folk besvikna för att jag inte orkar alltid och för att jag inte kan motsvara deras förväntningar.

Jag blir mer deppad, besviken när jag får ställa in saker jag bestämt med folk för att jag inte orkar just då, sen är det så jobbigt och besvärligt att ständigt förklara hur jag känner mig, varför och hur. Jag vet ju inte ens själv varför jag är som jag är, och jag har ju ägnat massor med tid på att fundera på det.

Så just nu känner jag för att bestämma att hålla mig för mig själv och låta bli att besvära andra och göra dem besvikna.

Självklart önskar jag att jag kunde och orkade komma ut i livet och träffa alla fina människor som finns och som kan berika mitt liv. Ändå känns det inte som jag orkar, som om jag är för skör. Jag klarar inte kritik, inte ens befogad, och det förvånar mig. Kan inte ta någon som helst kritik eller ifrågasättande över min situation.

Ska man umgås med människor och ha olika relationer så handlar det ju om att ge och ta, och jag klarar bara inte av kritik just nu eller att göra folk besvikna.
Hur ska jag göra, har ni upplevt något sånt här?

8 kommentarer:

S sa...

Oj, vad jag tycker det där är svårt. Utan att det är avsiktligt så umgås jag numera mest med andra som nu eller tidigare haft liknande problem med depp och ångest och därför kan tänkas förstå att man inte alltid orkar vara utåtriktad, och att det kan ändra sig på en minut. Det är inte mitt val att inte träffa "friska" utan som sjukskriven träffar jag inte på så många, och är rädd för alla frågor. Jo, släktingar ser jag ibland, där håller jag alltid uppe en glättig fasad, utom inför min kära man och barnen (vuxna).

Senaste gången jag verkligen dagligen umgicks med "friska" var när jag arbetstränade, och det var enormt påfrestande, liten arbetsplats, långa fikaraster. Jag har blivit rätt skygg, jag som egentligen är öppen.

Mycket snack och inte har jag något råd till dig alls, sitter i liknande förvirring. Säger till när jag kommer på svaret. ;)

Stor kram!

Anette sa...

JOdå...jag drar mig mer än gärna undan- även om jag är mitt bladn folk. Hoppas dina grubblerier släpper snart och att du kan får känna dig fri! Kramar/ sexbarnsamman/häxprinsessen...som har ny blogg.

Bloggblad sa...

Så jobbigt, stackars dig! Jag har sett på nära håll hur totalförlamande en depression kan vara, så jag vet, även om jag aldrig lidigt av det själv. Bekymrad och orolig har jag varit, trött och nedgången, men aldrig så att jag inte klarat av att göra det jag vill och måste.
Hoppas att du kan få hjälp att ta dig ur det här - och inse att omgivningen förmodligen inte alls ställer samma tuffa krav på dig som du gör själv.

Kram
Marianne

Samtal från min trädgård sa...

Jag är nog benägen att hålla med om din situation. Jag orkar inte med människor, där jag måste förklara för mycket utan hållar mig till dem som jag har lärt känna under min sjukdomstid.
Jag håller på att öka min arbetstid, men på mina villkor. Det mesta jag gör är faktisk på mina villkor numera.
Jag som tidigare var så utåtriktat och trivdes med mycket folk, gillar numera min ensamhet och att arbeta själv. Jag föredrar tystnaden, och tycker att mycket ljud är jobbigt. Som tur är har jag blivit omplacerad till en arbetsplats med just de förutsättningarna, så jag trivs. Men jag håller hårt i att jag vill fortsätta att ha det så.
Så jag återkommer till din blogg och läser med.

Heidi sa...

Hej
Jag har läst dig under dessa år du berättar om. Du minns mig som Nippertippan från början kanske?
De riktiga vänner försvinner inte, men de flesta som man trodde var ens vänner, gör det. Försök att inte tänka på det så mycket. Tänk mer på dig själv. Tänkt på att livet är en enkel resa (ingen retur) men den kan vara så lång så vi inte ser det från början. Där du nu står känns det som att det är i slutet och att allt hopp är ute, inga flera chanser, men det kanske är att du har fyra femtedelar kvar att resa ändå.
Självförtroende växer när man lyckas med någonting. Man ska inte sätta upp för stora mål för sig själv utan bara så små som man kan klara av. Utifrån en egna förutsättningar. Skit i andras förväntningar. Det handlar om DITT liv. Vad vill du bli? Finns det en väg dit? Hur ser det ut "där"? Hur kommer du se ut "då"? Vad skulle kunna vara det allra första lilla steg åt det hållet?

Kram på dig:)

Din gamla bloggvänn Heidi
(Nippertippan)

StinasLoppis m.m sa...

Hej , svår situation du befinner dej i jag har inget bra råd att ge dej då jag själv inte befunnit mej i den sitsen direkt , de var det första året efter min mans död då ville ja helst int eträffa människor men de gick över liksom .Hoppas du kommer fram till ett bra beslit för dej Kramen // STINA

Maria sa...

Ny blogg =)
http://livetenligtmaaaria.blogspot.com
Kramkram

Cina sa...

Äntligen! Här är du ju!
Jag gjorde till slut en lista över saker/människor som ger mig energi och vad/vilka som bara tar energi bara för att få det synligt. Det hjälpte mig att tänka ut strategier för att kunna välja mer från "bra-sidan" på listan. Låter kanske fånigt men det har hjälpt mig förstå varför jag känner som jag känner ibland.
Tror också som Bloggblad, de tuffaste kraven ställer man på sig själv och ibland kan man behöva prata med någon för att se de mönstren. Det viktigaste är ändå att acceptera sig själv som man är med alla de olika sidor man har inom sig. Svårt? Ja. Skitsvårt.
Styrkekram till dig!