Ett steg i taget

Nu var det länge sen jag var här,tänk att tiden går så fort. Längtar efter våren, här har redan kommit vintergäck i trädgården och påskliljorna har kommit upp med sina spjutspetsblad. Igår kändes det våraktigt med plusgrader och sol, snart kommer min favoritårstid även om vintern kanske bjuder upp till dans några gånger till. Jag ska nobba.

Just nu har jag landat och förstått att jag får ta ett steg i taget, kan inte starta maratonlopp och sen ligga slutkörd efter några meter.

God jul för säkerhets skull

Jag som skulle börja blogga och så har det gått några veckor sen förra gången. Har nog för mäktiga krav på mig själv vad jag ska prestera här, ska försöka att bara gå in här ungefär en gång om dagen och bara skriva om det som kommer till mig just för tillfället.

Tack för alla kloka svar på förra inlägget, tänk att jag har fått så många fina bloggvänner.
God jul på er alla.

Relationer

Nu är jag rejält förvirrad och befinner mig i någon sorts vägval där jag funderar på hur jag ska välja, om jag ska ge upp eller fortsätta komma ut i livet.
Under en vecka har tunga funderingar malt, och det säger inte lite eftersom jag har ältat i flera år om hur min tillvaro blivit och hur det ska bli.

Jag har nog försökt låta bli att göra ett medvetet val och mer hoppats på att det får bli som det blir och att det ordnar sig nog ändå.
Nu efter att jag mer praktiskt försökt ta tag i tillvaron så har jag tvärtemot vad jag trodde, blivit ännu mer besviken, deppad och ledsen.

Grunden till att det blivit så här är nog att jag gått hemma för länge, så är det och nu är det hur det ska bli som gäller.
Jag har ju varit rädd för att ge mig ut bland folk på grund av min usla självkänsla eller om det är självförtroendet, och när jag nu försökt ta mig ut så har jag känt att jag bara gör folk besvikna för att jag inte orkar alltid och för att jag inte kan motsvara deras förväntningar.

Jag blir mer deppad, besviken när jag får ställa in saker jag bestämt med folk för att jag inte orkar just då, sen är det så jobbigt och besvärligt att ständigt förklara hur jag känner mig, varför och hur. Jag vet ju inte ens själv varför jag är som jag är, och jag har ju ägnat massor med tid på att fundera på det.

Så just nu känner jag för att bestämma att hålla mig för mig själv och låta bli att besvära andra och göra dem besvikna.

Självklart önskar jag att jag kunde och orkade komma ut i livet och träffa alla fina människor som finns och som kan berika mitt liv. Ändå känns det inte som jag orkar, som om jag är för skör. Jag klarar inte kritik, inte ens befogad, och det förvånar mig. Kan inte ta någon som helst kritik eller ifrågasättande över min situation.

Ska man umgås med människor och ha olika relationer så handlar det ju om att ge och ta, och jag klarar bara inte av kritik just nu eller att göra folk besvikna.
Hur ska jag göra, har ni upplevt något sånt här?

Har nästan glömt

Att jag på så kort tid nästan har glömt hur jag sköter bloggen med foto, medverkan i tävlingar osv. Nu får jag försöka minnas hur man gjorde.
Ska hälsa på hos er i bloggarna även om det kommer att ta tid, ska bli kul att se hur ni har det nu förtiden.

Passerat hindret att blogga

Nu har jag tagit mig in här och skriver, så skönt det känns, riktigt glädjande. Så ofta jag har tänk blogga om funderingar och händelser och så har det inte blivit av, har liksom kommit ur rutinen. Nu ska det bli bloggande igen, jag tänker ofta på er mina bloggvänner.

Jag får uppdatera er på vad som hänt sen jag bloggade senast och det är mest det gamla vanliga, livet går på och jag försöker bli klokare och bättre på att hantera tillvaron.

Godhet och kärlek

Just nu är det ord som bara vill ut i frihet och bli formulerade till sammanhang i sitt kaos och sin röra.
Jag har längtat efter att blogga länge och längtar efter er mina fina bloggvänner, jag tänker ofta på er ska ni veta, ni är nära mig.

Jag önskar jag kunde skriva om hur bra det är, och att det blivit bättre sen senast, så är det dock inte, lite mer tvärtom. Eftersom min älskade mormor har gått bort så har jag liksom tappat fotfästet och svävar omkring i något sorts kaos, kämpandes efter att få fast mark under fötterna.

Känns som om bara min innersta kärna finns kvar med lite trogna värderingar och åsikter däromkring och att det mesta sen går ut på att söka efter vad som egentligen är meningen med livet.

Det känns som jag undrar om jag ska hit eller dit, upp eller ner, fram eller tillbaka, om ni förstår hur jag menar.
Så antingen stagnerar jag och blir liksom förstelnad i minnen och det som varit, och grämer mig över det som inte blivit som jag ville.

Mest tror jag att jag kommer att välja någon väg jag kan gå och känna mig nöjd,ödmjuk
och få en stark livsgnista. Det jag längtar efter just nu är kärlek, godhet, frid, lugn, förståelse, förlåtelse, vishet och snällhet.

Lite högtravande blev det kanske, dock är det så jag känner. Mitt temperament och rättvisepatos bär jag ändå med mig.

Bloggkompisar

Nu är jag här efter lång tid, har längtat efter att blogga. Ändå så har jag liksom inte orkat, det har hänt saker som gjort tankarna knappast gått att få ner i ord.
Jag är glad att jag har er bloggvänner, det vill jag berätta för er.Tänker ofta på er. Så jag är här och ska blogga på när jag orkar,senaste tiden har handlat om att bara finnas och försöka stå kvar på marken.

Livet bredvid körsbärsträdet

Nu har jag suttit en stund i trädgården och fikat, körsbärsträdet är på väg att slå ut, fåglarna kvittrar och det är så skönt ute. Jag hade planer på att röja i trädgården, plantera och göra fint, dock var jag för trött.

Som alltid så har jag tagit ut mig under några dagar och då kommer som på beställning några dagars återhämtning då jag får vila och ta det lugnt.
Ibland funderar jag på att leva så i fortsättningen, eller är det värt mödan att försöka få rutiner och ork varje dag?

När jag funderar på hur jag ska leva så är det ju ofta samhällets och andras värderingar som kommer in, att så och så ska man leva för att duga. Om jag struntar i andras åsikter och slutar skämmas och ha skuldkänslor för att jag inte orkar, kan eller vill leva som somliga andra, då kanske jag kan leva mitt liv som jag har lust med.

Höst och vårblomning

Nu är det snart en månad sen jag berättade att jag skulle börja blogga och så har jag knappast börjat än. Det känns som om våren tagit paus, träden och blommor fortsätter att slå ut och blomma, dock är det kallt och trist ute. Känns lite tråkigt att betrakta vårens blomning i vinterkläder och storm. Nu hoppas jag på ljuvligt vårväder, körsbärsträdet är på väg att slå ut. Och det är bara så fint.

Jag har börjat gå på dagvården på psyk för att reda ut vilken hjälp jag behöver och om jag kan jobba, och hur jag ska komma ur depressionen och hantera ångest.
Känns bra eftersom jag känner mig bekräftad och förstådd, och inte endast bortviftad som någon störig fluga.

Jag ska berätta mer om detta, det blir många tankar och funderingar. Senast jag var där skulle jag berätta min historia och jag hann bara till när jag blev sjukskriven och så hade det gått en och en halvtimme. Och jag hade pratat hela tiden, om de inte stoppat mig skulle jag nog kunnat sitta där i timmar och bara få ur mig allt som trängs och gör mitt bagage så mödosamt att kånka på.

Ha en skön helg allihop.

Den blomstertid nu kommer, hurra

Jag känner mig som om jag är på väg in i ett klokare skede i livet. Nu är det ju texten i "Den blomstertid nu kommer" som stämmer exakt med hur jag upplever det.
Nu har jag massor att berätta så orden snubblar ut, skriver mer när jag sansat mig.

Glad påsk

Jag önskar er glad påsk i efterskott.
Jag har blivit piggare nu när ljuset kommit tillbaka och våren närmar sig med försiktiga trippande steg. På gräsmattan och i rabatten bedåras jag av snödroppar, vintergäck och krokus och påskliljorna som står som gröna spjut.

Glädjens och fägringens tid är på väg hit och då ska jag bara njuta. Som jag har suktat efter våren och nu är den här.
Det känns nästan som att födas igen och som om livet blir lättare att leva, det är hisnande att tänka på alla fantastiska träd, buskar och blommor som kommer att slå ut och dofta och ge näring åt våra törstande sinne. Att se och känna doften av ett blommande körsbärsträd är som att befinna sig i paradiset på jorden.

När jag läser genom det jag skrivit känns det som om jag använder ett gammaldags språk. Jag älskar ord från alla tider.
Ha det bra alla kära bloggvänner, jag ska försöka skriva oftare.

Resa och klokheter

Jag är nöjdare idag. Jag var på psyk igår och fick ett förslag om hjälp som jag blev glad för, har sällan varit så nöjd när jag gått därifrån. Plötsligt kändes det som om jag landade med fötterna på jorden efter en period i flaxande läge.

Med hjälpen jag ska få och mitt arbete med mig själv ska nog göra att jag känner tillförsikt och glädje över livet igen, det ska bli roligt.
När det gäller jobbet med mig själv så ska jag försöka göra det till en kurs som passar mig, jag ska använda självhjälpslitteratur och alla kloka, kunniga och kärleksfulla människor, råd och tips.

Jag går nu på jakt efter klokheter som andra går ut och plockar bär, slänger allt som låter bra i min korg och sen får jag sortera och fundera på vad som är lämpligast för mig.
Äntligen har jag fått en biljett till min resa och jag är beredd på motgångar på färden, ändå tänker jag inte ge mig. Det får ta hur lång tid som helst, bara det går mot ett bättre liv.
Jag har massor som jag är tacksam över idag det ska med på resan.

Det första jag ska börja med är att förlåta mig själv och andra och försonas med det som varit eländigt, jag har gjort mig bästa under de omständigheter jag befunnit mig i. Jag ska sluta slå på mig själv och anklaga mig för dumma beslut och beteenden under åren som gått.

Nu börjar arbetet och resan, jag hoppas att ni hänger med.

Livsfrågor

Tänka att starta med ett argt inlägg efter lång bloggtorka. Det är som om upprördhet är gnistan som får igång mig, även om jag sjunker ihop igen. Jag hoppas att jag fortsätter ha gnistan denna gången.
Just nu går det upp och ner.

Mina planer är att jobba med att få bättre självkänsla och gilla mig själv mer, det är nog målet för mig. Med hjälp och vägledning av bloggvänner som kommit längre än mig, och som jag kan lära mig av vilken väg jag kan gå.

Att gilla min nuvarande situation är besvärligare, känns som om jag har ålderskris, identitetskris, livkris och känner mig förvirrad och värdelös och är sökande efter konkreta mål i livet. Just nu ser framtiden ut som en raksträcka till åldersdomshemmet, känner mig som en riktig pensionär.

Självömkan kan det kallas som jag ägnar mig åt, eller grubblerier och grävande efter meningen med livet.
Jag som hade för mig att man blev klokare, säkrare och stadigare med åren, här går det undan i berg och dalbanan som hos en tonåring.

Linda Skugge gör mig galen

Jag brukar inte skriva om kända bloggar eftersom en av de få jag följer av såna är Sanna Lundell, hon verkar så klok och sund.
Nu råkade jag kolla Linda Skugges blogg för en av mina bloggvänner kommenterade hennes blogg.
Linda Skugge är en person som gör mig så upprörd och arg så jag kan explodera. Hennes åsikter som idag i hennes blogg borde inte få stå emotsagda för hon är ju dock en person med visst inflytande och hennes åsikter kan ju uppfattas som sanna och ren fakta, även om jag betvivlar det.

Hon skriver att lösningen på självskadebeteende är att klippa sig, skaffa arbete, leva svenssonliv och ha häcken full. Det brukar även vara hennes lösningen på alla problem här i världen, att ha häcken full. Det hjälper förmodligen enligt henne även mot missbruk, anorexi, psykoser, psykiska åkommor osv.
Det är så simpelt, nedlåtande, kränkande och skamligt så någon borde gå ut och ifrågasätta hennes dåraktiga påstående.
Folk med häcken full är ofta de som råkar ut för utbrändhet som kan medföra vissa av de problem Linda Skugge anser att man löser med att just ha häcken full.

Det värsta med dessa åsikter är att hon är någon sorts självutnämnd rådgivare åt ungdomar, stackars ungdomar som råkar ut för henne.
Bevare mig väl från Linda Skugge och hennes åsikter.

Mamma Nalle ruskar på sig i sitt ide

Jag längtar efter att blogga, trots det så kommer jag inte på något att skriva om. Eller snarare är det så att jag inte kan formulera mig just nu och få ner orden till meningar.
Jag är tacksam för kommentarerna jag fått från er och när orken kommer så ska jag besöka er på bloggarna.
Just nu är det våren jag längtar efter, på några ställen där det inte är snö har vårblommorna kommit upp. Jag har lust att gå ut i trädgården och skotta undan snön. Eller använda en hårtork eller svets eller vad som helst för att smälta snön.

Först sken solen idag, sen började det snöa igen och desperationen började komma, ska det aldrig bli vår. Jag längtar, jag vill börja leva utomhusliv.
Tänk att få plantera frö, dra ogräs,beundra blommande rabatter och träd, det känns som paradiset och tänk att det snart är här.

Mamma Nalle, alltså jag, har börjat vakna och ruska på sig och känna livsandarna återvända i sitt ide, snart är det dags att kliva ut.

Ångest över inlägget

Jag har sån ångest över inlägget om Röda Korset igår.
Röda Korset och andra hjälporganisationer gör ett beundransvärt jobb och folk på fältet är värda all respekt. De behövs, det är ledningens löner jag är emot.

Skäms Bengt Westerberg

Nu är jag upprörd, eller snarare explositionsaktig.
Girigheten har fått ännu ett ansikte, Bengt Westerberg håvar in närmare 70 tusen kronor i månaden som ordförande i Röda Korset. Att han inte skäms. De pengarna ska ju gå till behövande, man ska inte sko sig i välgörenhetsorganisationer.
Nu har jag knappast lust att skänka några pengar längre trots att det behövs.
Skäms på er giriga egoister.

Tänk om de som brinner för att hjälpa andra kunde få jobb inom välgörenhetsorganisationerna istället för dessa giriga pampar, då kunde de kanska jobba för en rimlig lön och låta pengarna gå till det de är ämnade för. Nämnligen att hjälpa folk som behöver det, inte för att göra rika pampar och politiker ännu rikare.

Nu går ju massor med pengar inom tex. Röda Korset till löner, arvode, administration, det är ju skamligt. Varför i fridens namn ska anställda inom dessa organisationer ha topplöner och privilegier som höga direktörer och politiker?
Nu kan följden bli att folk slutar skänka pengar och att de behövande inte får hjälp längre.

Jag förstår inte hur man kan kamma hem 70 tusen i månaden när man ser hur jordbävningsoffer och fattiga barn svälter runt om i världen och man vet att pengarna kunde gått till dem istället.
Gör om Röda Korset, sparka de nuvarande anställda och anställ pensonal som kan jobba för rimliga, ordinära löner.
Där med basta.

Längtan

Så länge sen jag bloggade, tänk vad tiden går fort. Trots att det knappast känns så i detta snöelände, nu har vi haft snö sen före jul och minusgrader nästan varje dag.
Jag är trött på det, nu vill jag ha vår, jag längtar.

Det känns djupfryst både inombords och ute, känner mig insnöad. När solen och värmen kommer så följer nog lusten att blogga efter. Tänk att få sitta i trädgården med årets första fika, höra fåglarna kvittra och se snödropparna i rabatten, jag kan knappast bärga mig.

Upprörd, frusterad, trött

Nu är jag upprörd så jag ska berätta om det här även om jag knappast orkar formulera mig i rena ilskan.
Det handlar om apotekets nya regler.

När det gäller läkemedel så har apoteket ibland billigare läkemedel som ska motsvara effekterna hos de dyrare och staten vill att vi ska välja de billigare för att spara pengar. Apoteket ska ge kunden det billigare om inte läkaren har sktivit på receptetet att läkemedlet ej får ersättas. För att slippa betala mellanskillnaden har jag varit noga med att läkaren skrivit i rutan om att mitt läkemedel ej får ersättas. Och detta beror på att jag provade det billigare och kände direkt skillnad, och läkaren trodde på mig och sa att många upplevde skillnader trots att läkemedlen enligt någon statlig bedömning ska vara likvärdiga.

Alltså kom jag till apoteket och skulle hämta ut mitt läkemedel och då säger apotekaren, eller vad de kallas, att det är nya regler som kommit i januari som innebär att mitt dyrare läkemedel inte längre ingår i subventionerna så jag får betala hela summan själv. Bara en ask kostade ungefär 800 kronor. Så jag är tvungen att ta det billigare om jag inte vill betala själv.

Jag säger att jag inte fått någon information om detta någonstans och hon verkar inte själv så insatt i det, så hon kunde inte svara på det.
Sen kan hon inte lämna ut något läkemedel alls till mig eftersom läkaren har skrivit att det inte får ersättas så då får hon inte ge mig det billigare.
Om jag inte själv betalar 800 kronor så får jag gå därifrån tomhänt.
Hon upprepar hela tiden att jag får tala med min läkare.

Just detta att jag får tala med min läkare gör mig desperat och frustrerad, just nu har jag ju inte någon läkare eftersom psykiatrikern jag hade har slutat och jag har inte fått någon ny, psykmottagningen här i stan är ju överbelastad och det är ett heltidsjobb att övertyga dem om att jag behöver en tid.

Så bara tanken på att jag inte får ut medicinen och problemen med psyk gör att jag skulle kunna explodera eller lägga mig på golvet tills någon bär iväg mig.
Jag säger åt henne att kolla om det kanske ligger något gammalt recept där läkaren inte har skrivit i att det inte får ersättas, och det ligger ett så jag kan få en ask.

Jag har en diskussion med henne om vad personer som behöver livsnödvändiga läkemedel ska göra om de kommer till apoteket och själv måste betala sin medicin för att läkaren skrivit i att det inte får ersättas och de inte får ut de billigare på grund av det. Då får de betala dessa dyra pengar eller gå därifrån tomhänta.

Nu är jag orolig för att ersättningsmedicinen inte ska ha tillfredställande effekt och skulle behöva tala med en läkare om detta. Och så får jag inte någon tid, hur långt ska de driva oss sjuka och fattiga i sin besparingsiver?
Jag orkar inte kämpa och bli arg och uprörd längre. För att orka vara sjuk i dagens samhälle så måste man vara frisk.

Award

Jag har fått en award och av fina Cattis med bloggen Att skriva en bok.

Ni får ta med er awarden allihop för jag uppskattar ju er som är mina bloggkompisar och det är så besvärligt att försöka välja bara sju bloggar. Ni som vill kan anta utmaningen om att berätta sju saker om er själv och ge awarden vidare till sju bloggar som ni anser förtjänar utmärkelsen.

Här är det kallt och snöstorm.

Award till er

Jag har fått en award av gulliga, fina Maria med bloggen Tidsfördriv

Det som ska göras när man får en award är:

*kopiera awarden från min blogg

*länka personen som du fått den av

*berätta sju intressanta saker om dig själv

*välj sju bloggar som du vill ge den till

*länka till dem

*lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award



Jag ger den till följande bloggar;


Fånga dagen lev i nuet

Livet här och nu

Angels & roses

Uffematten

Miss Borderline

Att skriva en bok

Ord2



Här kommer sju saker om mig

Jag står med fötterna på jorden, ofta svävar tankarna
långt bland molnen och stjärnorna.
Allt där emellan är också jag.

Jag är ibland snabb och spontan och ibland
noggrann och långsam.

Jag trivs bäst hemma.

Jag samlar på ord.

Jag gillar att prata om allt från djupa, seriösa saker till
trams och skämt.

Jag är rak och ärlig och säger alltid ifrån när det behövs.
Även om jag väljer mina krig noga.

Jag anser att människor som är goda,snälla,empatiska
trogna, ärliga är guld värda och en gudagåva att få ha till vänner
och få lära känna.

Award

Jag har fått två awarder som jag är så stolt och glad över, att jag inte lagt ut dem än beror på att jag håller på att fundera ut fjorton saker om mig själv.
Känns som om jag redan berättat det mesta om mig själv. Är det något ni vill veta eller undrar över när det gäller mig?

Och så tänker jag på vem jag ska ge awarderna till, alla som jag bloggar med är värda dem. Dock gäller det att välja ut några.
Nu ska jag fortsätta tänka, går lite trögt just nu.

Att kunna hantera kritik

Nu har jag fått lust att blogga igen, hoppas det håller i sig för kontakten med er ger massor. Jag funderar på det här med kritik, att kunna ta och ge. Jag är usel på att ta kritik, jag kan liksom inte hantera det. Jag måste fråga personerna som kritiserar vad de egentligen menar och många kan inte svara eftersom de bara hasplar ur sig något i förbifarten.
Sen kan det bero på att kritiken absolut inte stämmer överens med min självbild, att det de säger är främmande för mig.

Jag hade en lärare på högskolan som liksom undervisade genom att kritisera, dömma ut, kränka och vara oförskämd mot oss elever. En sån usel pedagogik, eller så var det hennes personlighet.

När man ska lära någon något, få personen att bli bättre så ska man ju berömma, visa godhet och förståelse. Ger man konstruktiv kritik så ska man helst kunna förklara vad man menar och göra det på att godhjärtat sätt.
Hur halkade jag nu in på det egentligen?
Kanske för att jag har fått skrivdiarrè och har massor att berätta.

För att fortsätta med mitt problem med att hantera kritik så kanske mitt bagage är så fullt med kritik så det knappast kan härbärgera mer.
Jag var slarvigare förr med att slänga ur mig spontana, dumma kommentarer. Nu brukar jag tänka på att det är bättre att berömma och säga något snällt än att kritisera. Oftast finns det alltid något gott, snällt och fint att säga till människor.

Hur har ni det med kritik, kan ni hantera det på ett bra sätt?

Rapport från en surhink

Så fort tiden går. Jag som förut skrev här dagligen har inte skrivit på sju dagar.
Jag har fått en award av en fin bloggvän och det gör mig så glad, jag ska lägga ut det när jag funderat på vilka jag ska ge den till och kommit på svaren till några frågor som följde med.

Jag tänker ständigt på er även om jag har pausat ett tag, hoppas lusten till allting kommer tillbaka när solen kommer. Förra veckan när det var sol några dagar så kände jag en superskillnad, jag blev piggare direkt.

Jag har kommit in på några kursen i filosofi och KBT, det är på distans. Att förstå hur jag göra på skolornas hemsida för att genomföra kursen är nog besvärligare än kursen i sig själv, jag begriper inte att det krävs sån datorkunskap för att läsa en kurs.