Skäms Bengt Westerberg

Nu är jag upprörd, eller snarare explositionsaktig.
Girigheten har fått ännu ett ansikte, Bengt Westerberg håvar in närmare 70 tusen kronor i månaden som ordförande i Röda Korset. Att han inte skäms. De pengarna ska ju gå till behövande, man ska inte sko sig i välgörenhetsorganisationer.
Nu har jag knappast lust att skänka några pengar längre trots att det behövs.
Skäms på er giriga egoister.

Tänk om de som brinner för att hjälpa andra kunde få jobb inom välgörenhetsorganisationerna istället för dessa giriga pampar, då kunde de kanska jobba för en rimlig lön och låta pengarna gå till det de är ämnade för. Nämnligen att hjälpa folk som behöver det, inte för att göra rika pampar och politiker ännu rikare.

Nu går ju massor med pengar inom tex. Röda Korset till löner, arvode, administration, det är ju skamligt. Varför i fridens namn ska anställda inom dessa organisationer ha topplöner och privilegier som höga direktörer och politiker?
Nu kan följden bli att folk slutar skänka pengar och att de behövande inte får hjälp längre.

Jag förstår inte hur man kan kamma hem 70 tusen i månaden när man ser hur jordbävningsoffer och fattiga barn svälter runt om i världen och man vet att pengarna kunde gått till dem istället.
Gör om Röda Korset, sparka de nuvarande anställda och anställ pensonal som kan jobba för rimliga, ordinära löner.
Där med basta.

Längtan

Så länge sen jag bloggade, tänk vad tiden går fort. Trots att det knappast känns så i detta snöelände, nu har vi haft snö sen före jul och minusgrader nästan varje dag.
Jag är trött på det, nu vill jag ha vår, jag längtar.

Det känns djupfryst både inombords och ute, känner mig insnöad. När solen och värmen kommer så följer nog lusten att blogga efter. Tänk att få sitta i trädgården med årets första fika, höra fåglarna kvittra och se snödropparna i rabatten, jag kan knappast bärga mig.

Upprörd, frusterad, trött

Nu är jag upprörd så jag ska berätta om det här även om jag knappast orkar formulera mig i rena ilskan.
Det handlar om apotekets nya regler.

När det gäller läkemedel så har apoteket ibland billigare läkemedel som ska motsvara effekterna hos de dyrare och staten vill att vi ska välja de billigare för att spara pengar. Apoteket ska ge kunden det billigare om inte läkaren har sktivit på receptetet att läkemedlet ej får ersättas. För att slippa betala mellanskillnaden har jag varit noga med att läkaren skrivit i rutan om att mitt läkemedel ej får ersättas. Och detta beror på att jag provade det billigare och kände direkt skillnad, och läkaren trodde på mig och sa att många upplevde skillnader trots att läkemedlen enligt någon statlig bedömning ska vara likvärdiga.

Alltså kom jag till apoteket och skulle hämta ut mitt läkemedel och då säger apotekaren, eller vad de kallas, att det är nya regler som kommit i januari som innebär att mitt dyrare läkemedel inte längre ingår i subventionerna så jag får betala hela summan själv. Bara en ask kostade ungefär 800 kronor. Så jag är tvungen att ta det billigare om jag inte vill betala själv.

Jag säger att jag inte fått någon information om detta någonstans och hon verkar inte själv så insatt i det, så hon kunde inte svara på det.
Sen kan hon inte lämna ut något läkemedel alls till mig eftersom läkaren har skrivit att det inte får ersättas så då får hon inte ge mig det billigare.
Om jag inte själv betalar 800 kronor så får jag gå därifrån tomhänt.
Hon upprepar hela tiden att jag får tala med min läkare.

Just detta att jag får tala med min läkare gör mig desperat och frustrerad, just nu har jag ju inte någon läkare eftersom psykiatrikern jag hade har slutat och jag har inte fått någon ny, psykmottagningen här i stan är ju överbelastad och det är ett heltidsjobb att övertyga dem om att jag behöver en tid.

Så bara tanken på att jag inte får ut medicinen och problemen med psyk gör att jag skulle kunna explodera eller lägga mig på golvet tills någon bär iväg mig.
Jag säger åt henne att kolla om det kanske ligger något gammalt recept där läkaren inte har skrivit i att det inte får ersättas, och det ligger ett så jag kan få en ask.

Jag har en diskussion med henne om vad personer som behöver livsnödvändiga läkemedel ska göra om de kommer till apoteket och själv måste betala sin medicin för att läkaren skrivit i att det inte får ersättas och de inte får ut de billigare på grund av det. Då får de betala dessa dyra pengar eller gå därifrån tomhänta.

Nu är jag orolig för att ersättningsmedicinen inte ska ha tillfredställande effekt och skulle behöva tala med en läkare om detta. Och så får jag inte någon tid, hur långt ska de driva oss sjuka och fattiga i sin besparingsiver?
Jag orkar inte kämpa och bli arg och uprörd längre. För att orka vara sjuk i dagens samhälle så måste man vara frisk.

Award

Jag har fått en award och av fina Cattis med bloggen Att skriva en bok.

Ni får ta med er awarden allihop för jag uppskattar ju er som är mina bloggkompisar och det är så besvärligt att försöka välja bara sju bloggar. Ni som vill kan anta utmaningen om att berätta sju saker om er själv och ge awarden vidare till sju bloggar som ni anser förtjänar utmärkelsen.

Här är det kallt och snöstorm.

Award till er

Jag har fått en award av gulliga, fina Maria med bloggen Tidsfördriv

Det som ska göras när man får en award är:

*kopiera awarden från min blogg

*länka personen som du fått den av

*berätta sju intressanta saker om dig själv

*välj sju bloggar som du vill ge den till

*länka till dem

*lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award



Jag ger den till följande bloggar;


Fånga dagen lev i nuet

Livet här och nu

Angels & roses

Uffematten

Miss Borderline

Att skriva en bok

Ord2



Här kommer sju saker om mig

Jag står med fötterna på jorden, ofta svävar tankarna
långt bland molnen och stjärnorna.
Allt där emellan är också jag.

Jag är ibland snabb och spontan och ibland
noggrann och långsam.

Jag trivs bäst hemma.

Jag samlar på ord.

Jag gillar att prata om allt från djupa, seriösa saker till
trams och skämt.

Jag är rak och ärlig och säger alltid ifrån när det behövs.
Även om jag väljer mina krig noga.

Jag anser att människor som är goda,snälla,empatiska
trogna, ärliga är guld värda och en gudagåva att få ha till vänner
och få lära känna.

Award

Jag har fått två awarder som jag är så stolt och glad över, att jag inte lagt ut dem än beror på att jag håller på att fundera ut fjorton saker om mig själv.
Känns som om jag redan berättat det mesta om mig själv. Är det något ni vill veta eller undrar över när det gäller mig?

Och så tänker jag på vem jag ska ge awarderna till, alla som jag bloggar med är värda dem. Dock gäller det att välja ut några.
Nu ska jag fortsätta tänka, går lite trögt just nu.

Att kunna hantera kritik

Nu har jag fått lust att blogga igen, hoppas det håller i sig för kontakten med er ger massor. Jag funderar på det här med kritik, att kunna ta och ge. Jag är usel på att ta kritik, jag kan liksom inte hantera det. Jag måste fråga personerna som kritiserar vad de egentligen menar och många kan inte svara eftersom de bara hasplar ur sig något i förbifarten.
Sen kan det bero på att kritiken absolut inte stämmer överens med min självbild, att det de säger är främmande för mig.

Jag hade en lärare på högskolan som liksom undervisade genom att kritisera, dömma ut, kränka och vara oförskämd mot oss elever. En sån usel pedagogik, eller så var det hennes personlighet.

När man ska lära någon något, få personen att bli bättre så ska man ju berömma, visa godhet och förståelse. Ger man konstruktiv kritik så ska man helst kunna förklara vad man menar och göra det på att godhjärtat sätt.
Hur halkade jag nu in på det egentligen?
Kanske för att jag har fått skrivdiarrè och har massor att berätta.

För att fortsätta med mitt problem med att hantera kritik så kanske mitt bagage är så fullt med kritik så det knappast kan härbärgera mer.
Jag var slarvigare förr med att slänga ur mig spontana, dumma kommentarer. Nu brukar jag tänka på att det är bättre att berömma och säga något snällt än att kritisera. Oftast finns det alltid något gott, snällt och fint att säga till människor.

Hur har ni det med kritik, kan ni hantera det på ett bra sätt?

Rapport från en surhink

Så fort tiden går. Jag som förut skrev här dagligen har inte skrivit på sju dagar.
Jag har fått en award av en fin bloggvän och det gör mig så glad, jag ska lägga ut det när jag funderat på vilka jag ska ge den till och kommit på svaren till några frågor som följde med.

Jag tänker ständigt på er även om jag har pausat ett tag, hoppas lusten till allting kommer tillbaka när solen kommer. Förra veckan när det var sol några dagar så kände jag en superskillnad, jag blev piggare direkt.

Jag har kommit in på några kursen i filosofi och KBT, det är på distans. Att förstå hur jag göra på skolornas hemsida för att genomföra kursen är nog besvärligare än kursen i sig själv, jag begriper inte att det krävs sån datorkunskap för att läsa en kurs.

Mina fina bloggvänner

Jag är glad för era fina, uppmuntrande och förstående kommentarer, de hjälper mig nu när jag är i dalen av berg och dalbanan.
Tack alla fina, omtänksamma bloggvänner, just nu sorterar jag och lägger i min mentala resväska för att bege mig iväg från depressionen så långt jag kan.

Jag förbereder mig för ett avstamp för att jobba på att bli piggare och gladare.
Jag sänder massor med kramar och tankar till er allihop.

Besegrad

Jag är så bedrövlig på att blogga just nu, har knappast något att berätta. Tillvaron går på och det är som om jag stagnerat i denna årstiden. Jag känner mig konserverad, är det någon som har en konservöppnare.

Jag upplever det som om livet pågår, folk lever på och jag är bara en betraktare någonstans i kanten av samhället och karusellen.
Känns som om folk är engagerade, duktiga, präktiga, rationella och lever sina liv som man bör och jag är bara så trött och seg.

Ta dig i kragen.
Skärp dig.
Ta dig i hampan.
Du får tvinga dig.

Såna uppmaningar ger jag och andra mig själv dagligen även om jag vet att det knappast fungerar på mig.
Hur ska andra förstå mig när jag knappast gör ddt själv?
Råkar jag komma i närheten av energi och kraft någonstans så ska jag ösa i mig ordentligt så jag kan ge mig en spark där bak. Eller kanske en snäll kram.

Mål

Nu är det första januari, det känns skönt.
Jag funderar på mina mål och önskningar, surrar runt så många ska, borde, måste och önskar mig. Har en säck med ska och borde som har släpats med år efter år, och ännu har somliga saker inte packats upp, de bara följer med. Som till exempel jag borde motionera, banta, få starkare självkänsla, umgås med fler och de börjar bli ganska trista att dra runt på.

Mitt mål blir att få mer livsglädje, att göra saker som är kul, att komma ut mer,vara nöjd med det jag har och göra mitt liv så rikt som möjligt. Enkla, grundläggande saker som blir grunden för att bli gladare och piggare.

Sen ska jag bli modigare och göra sånt som jag är rädd för, som att träffa folk. Jag är så rädd för att bli avvisad, övergiven, lämnad och ensam. Lustigt nog så är jag just nu nästan så ensam som jag kan bli, beroende på mitt eget agerande.

När det gäller självkänsla så är jag ju logiskt sett lika värdefull som alla andra, jag har en plats här på jorden som är min. Att jag gör mig själv mindre beror ju helt enkelt på mina egna negativa tankar om mig själv. Det är jag som tillåter mig att känna mig värdelös, som tar åt mig av andras kritik,
Jag ska försöka känna att detta är jag och jag har likadan rätt som andra att leva och ta tag i livet och ta min plats.

Sen ska jag försöka promenera, gå kurser, få något att göra så jag träffar folk, sen får jag se hur det går, jag ska kämpa på.
Egentligen har jag ägnat massor med tid på att tänka på saker som hänt, hur det varit under åren som gått, att lägga gammalt skräp till handlingarna och ta med mig lärdomar, erfarenheter och det som gett mig något att använda och glädjas över.

Jag ska fortsätta berätta om mina funderingar, jag känner att jag måste göra upp med tiden som gått för att kunna ta emot det som ska ges till mig i nutiden.

Brukar ni fundera på tider som gått och hur det gjort er till dem ni är just nu?

Gott Nytt År

Jag önskar er

Gott Nytt År.

Jag är glad att jag lärt känna er, att vi träffats och jag önskar att vi fortsätter tillsammans nästa år i bloggarna, på FB och i mail.

Just nu har jag en hetsig nyårsångest som håller mig i ett bastant grepp, jag är fångad i en ångestomfamning. Jag får hålla ut till den första januari då det brukar ge med sig, och då känns det så skönt.

Knappast någon jag berättar det för förstår sig på min ångest, så det känns lite knäppt och ensamt.
Det existerar ju seperationsångest och ångest och rädsla för det nya, och för mig är det som om båda dessa ångestar kör igång med full speed till nyår.
Sen tar vi friska tag och börjar leva när det är nästa år, då ska jag berätta om mina mål, de är ganska enkla.

Mål för nästa år

Nu när det börjar närma sig nästa år så funderar jag på mina önskningar, mål,hur jag ska planera så att det blir mer som jag önskar och hur jag ska göra för att få det så. Jag orkar knappast sega och dega ännu ett år.

Så det gäller att ge sig tusan på att genomföra saker och försöka följa planeringen.
Jag ska skriva min planering och mina önskningar här på bloggen, sen är det roligt att följa målen under året och se hur det går med allt. Tankens kraft är ju mäktig och så behövs det motivation och ett hårt kämpande.

Hur är era mål och önskningar för nästa år?

Här julshoppar hönorna

Jag önskar er god jul

Min son har tagit många fina foto av vintern som de här och jag ska visa er fler sen. Nu har vi snö första julen på länge.
Jag önskar er en god jul med kärlek, glädje och frid.

Mer om jul

Nu har jag knappast skrivit här i bloggen eller kommenterat hos er på länge. Ni ska veta att jag tänker på er och ska försöka komma igång med bloggandet. Och tack för alla kommentarer, jag uppskattar dem även om det har gått trögt med att besvara dem.
Jag hoppas att ni har lite tålamod med mig där jag sitter i min svacka och försöker klättra upp.

Jag har kommit fram till att det bara är att gilla läget nu till jul. Att ta det lugnt, äta mat som man gillar och ge sig lov att stoppa i sig med kakor och godis. Strunta i att stressa för egentligen har jag ganska få krav på mig själv till jul, det ska vara lite fint hemma med ljusstakar, blommor, gran och julklappar och det mesta är redan fixat.
Mina ambitioner är låga och jag gör bara det jag själv har lust med, min man har julångest och sonen är inte heller så förtjust i julen.

Jag ska till stan imorgon och köpa lite julklappar, ska ge sonen lite pengar så han kan köpa julklappar till mig.
Sen ska jag baka pepparkakor, göra julgodis och sånt som är roligt.
Eftersom jag är ganska trött på julmat så skulle jag vilja göra något gott ändå passar till jul.
Nu låter det som jag är rejält energisk även om jag är lika trött som förut. Det jag orkar gör jag så får det vara bra med det.

Vi ska nog gå till min mor en stund på julafton och på annandagen kommer min mans andra barn hit och firar lite.

Sen återstår nyårsafton, årets plågodag.
Och sen går det mot ljuvliga tider. Nyår är som ett berg eller en mur jag måste över för att komma över till lugnet och framtiden.
Nu ska jag kolla på Halv åtta hos mig.

Tankar i juletider

Nu är det bara elva dagar till julafton och arton dagar till nästa år. Under dessa dagar ska vi hinna med allt julstök och högtidligheter, på något sätt har jag kommit lite ur julstämningen, ska försöka arbeta upp det med bakning och julgran och julklappsköp.
Min energi är knappt på topp just nu, dygnet har blivit flexibelt, sover ibland på dagen och är uppe på natten och det känns rörigt.

Jag får någon sorts ångest under denna tiden på året, det ökar ändå tills det blir nästa år. Sen är det som en lättnad när man kommer till januari.
Jag skrev om denna ångest förra året här i bloggen så det känns som det bara är att kopiera det inlägget, känslorna kommer i repris.

Nu är det Lucia och det är så berörande med dessa fina sånger. Just nu singlar de första snöflingorna ner. Tänk om vi kunde få snö till jul.

Hur ska ni fira jul?

Juldikt som jag älskar

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.



Min favorit juldikt av Viktor Rydberg. Jag kan leva mig in i dikten så det känns som om jag själv är där.

Snälla, skriv på

Här är en lista till som ni kan skriva på, sprid det om ni har lust.
Vi måste protestera mot sjukförsäkringsreglerna.

Skriv på här

Ge en svidande julklapp till Husmark

Om ni vill ge Husmark och kompani en svidande julklapp så kan ni gå in här och skriva på, texten nedan är hämtad från följande hemsida;
Uppror.nu
Gå in och skriv på.


"Stoppa utförsäkringarna !

Nu är det dags att vi säger ifrån, vi kommer ingen vart med att sitta passiva.



Behövs det så mycket mer beskrivande text egentligen ?

Namninsamlingen hamnar i mailboxen hos Christna Husmark & Statsministern 24 Dec "JULAFTON"

Det är deras julklapp från oss !"

Spelberoende

Jag brukar akta mig för spel som är roliga för jag blir som besatt, som när jag spelade Majong. Nu har jag plötsligt blivit beroende av Farmville på facebook, kan knappast sluta spela. Jag sår och skördar, säljer och köper, hälsar på grannar, ger och får presenter, och det är så barnsligt kul.
Är det någon som vill göra mig sällskap?

Nöjdare

Jag känner mig nöjdare idag, ni har gett mig så många kloka, lärorika och sunda kommentarer på mitt förra inlägg och det ger mig många perspektiv på det jag skrev om. Jag är så tacksam för att ni ger er tid att kommentera här.

När jag sen läste om hur regeringen plågar sjuka personer genom att tvinga dem till arbete när sjukskrivningarna går ut och allt elände som de nya reglerna i sjukförsäkringen medför, då är jag glad att jag står utanför trots att jag själv gjort ett val mellan pest och kolera.

Nu ska jag ta det lugnt ikväll och kolla på teve.

Rapport från en både sopig och soppig dag

Lustigt nog blev det två psykträffar inbokade dagarna efter varandra, psykiatrikern igår och psykologen idag.
Det kändes gnälligt igår, jag kände mig som en gnällkärring som klagar och gnisslar, ändå är det realiteten jag berättar om. Jag försöker komma på ljusa stunder och glädje, och det är klart att det finns.

Jag är tacksam över det jag har och glädjer mig dagligen över det, dock behöver jag mer själsligt stimulans. Människan har ju olika grundbehov som behöver tillfredställas i någon sorts behovstrappa.

Han nämnde olika saker som jag kunde göra för att komma ut bland folk. Och trist nog har jag redan försökt och prövat det mesta. Det känns som om det är mitt fel, som om det är jag som inte försöker, trots att jag vet att jag gör det.
Jag blir lite rädd när psykpersonal verkar ha så lite förståelse för de olika behov vi har, just att vi är en helhet som måste betraktas ur ett helhetsperspektiv
om vi ska kunna fungera. Det är som att måla en vägg, om man bara duttar lite här och där så blir det ju ett uselt resultat.

Och psyk hade knappast någonting att erbjuda mig mer än samtal och det är jag ju tacksam över. Dock har ju andra regioner och kommuner mer att erbjuda personer i min situation som gemenskap, kurser i qi gong, meditation, mindfullness, friskvård, så min stad är usel när det gäller att ordna sånt. Det hade behövts så lite för att ge oss utsatta en snällare tillvaro.

Just långtidssjukskrivna, personer med sjukersättning och personer med psykiska problem verkar vara de grupper i samhället som behandlas sämst när det gäller att tilldelas resurser, hjälp och möjligheter till en meningsfullt tillvaro.
Sen vet jag att personer med ständig värk ofta också har det besvärligt i karussellen med försäkringskassan och arbetsförmodligen.
Den enda grupp det trampas mer på är de hemlösa.
Och så försås de äldre, så listan kan bli lång på oss som knappast är prioriterade hos politiker eller beslutsfattare.

Nu är detta bara mina tankar och jag utgår bara från min situation och mina erfarenheter. Det är kanske andra som har andra uppfattningar och fakta om det här.

Så jag funderar på om det är individens eget ansvar att få ett bra, glädjerikt liv eller om man kan begära att samhället tar något ansvar för detta, just att få oss att bli friskare både kroppsligt och mentalt, att på något sätt underlätta för oss att få ett drägligt liv, eller hur tänker ni?

När jag gick från psyk i går så var det med tunga steg, jag kände mig värdelös, trött, tjatig. Ge mig ett halmstrå att gripa tag i tänkte jag.

Nu har jag skrivit ganska deppigt och trist i bloggen ett tag, och ofta när jag går till psyk så kör mitt politiska engagemang igång med tankar på hur sakerna kunde göras bättre. Så det blir en soppa av mina egna problem och politik som ni kan se.

Nu ska jag försöka bli lite gladare och piggare annars blir ni nog uttröttade på mig.

Snart på samtal

Jag ska snart till psyk, funderar på vad jag ska säga och hur jag ska hinna med allt på ungefär 45 minuter.
Han kommer kanske att bli totalt deprimerad när han hört på mig, ändå är det ju därför jag går dit, för att slänga av mig lite problem som jag släpar runt med.

Så nu bär det iväg med tunga steg, kan ju önska att de är lättare när jag går därifrån.
Jag ska fråga vad de kan erbjuda mig, ska bli kul att se om de har några julgåvor i rockärmen att hala fram.
Vi hörs senare.