Jag känner att jag behöver berätta om detta just nu, efter att ha läst om det hos en bloggvän. Och det handlar om relationer och vänner, något som jag tänkt massor på de senaste åren. Under åren sen jag var barn har jag fått vänner, det har varit något självklart som bara hänt.
Nu när jag varit deppad har jag knappast orkat med mina vänner och knappast fått några nya de senaste åren. Så jag har börjat fundera på hur det egentligen går till när man får vänner, blir det jobbigare att få vänner med åren när man blir äldre? Hur går själv processen till? Jag har glömt hur det gick till när jag fått mina nuvarande vänner.
Hur är det för andra som är deppade, utbrända och har olika psykiska problem och åkommor, är det likadant för dem att de känner sig ensamma, övergivna och har jobbigt att få vänner eller att behålla dem de har? För var ska man träffa folk när man bara går hemma?
När vännerna hör av sig, vill göra saker, bjuder hem en och man bara inte orkar. Ofta tror de att jag inte vill, att jag struntar i dem, att jag får ta mig i kragen och följa med. Jag har förklarat varför det är som det är, ändå förstår vissa ändå inte för de är mitt uppe i sina egna fullbokade liv.
Jag är rädd för att sitta här alldeles ensam till slut. Jag behöver människor omkring mig, jag gillar att umgås och prata ibland, när jag orkar.
Så egoistiskt det låter, när jag orkar, dock är det ju sanningen just nu. Om ett tag orkar jag kanske mer.