Lustigt nog blev det två psykträffar inbokade dagarna efter varandra, psykiatrikern igår och psykologen idag.
Det kändes gnälligt igår, jag kände mig som en gnällkärring som klagar och gnisslar, ändå är det realiteten jag berättar om. Jag försöker komma på ljusa stunder och glädje, och det är klart att det finns.
Jag är tacksam över det jag har och glädjer mig dagligen över det, dock behöver jag mer själsligt stimulans. Människan har ju olika grundbehov som behöver tillfredställas i någon sorts behovstrappa.
Han nämnde olika saker som jag kunde göra för att komma ut bland folk. Och trist nog har jag redan försökt och prövat det mesta. Det känns som om det är mitt fel, som om det är jag som inte försöker, trots att jag vet att jag gör det.
Jag blir lite rädd när psykpersonal verkar ha så lite förståelse för de olika behov vi har, just att vi är en helhet som måste betraktas ur ett helhetsperspektiv
om vi ska kunna fungera. Det är som att måla en vägg, om man bara duttar lite här och där så blir det ju ett uselt resultat.
Och psyk hade knappast någonting att erbjuda mig mer än samtal och det är jag ju tacksam över. Dock har ju andra regioner och kommuner mer att erbjuda personer i min situation som gemenskap, kurser i qi gong, meditation, mindfullness, friskvård, så min stad är usel när det gäller att ordna sånt. Det hade behövts så lite för att ge oss utsatta en snällare tillvaro.
Just långtidssjukskrivna, personer med sjukersättning och personer med psykiska problem verkar vara de grupper i samhället som behandlas sämst när det gäller att tilldelas resurser, hjälp och möjligheter till en meningsfullt tillvaro.
Sen vet jag att personer med ständig värk ofta också har det besvärligt i karussellen med försäkringskassan och arbetsförmodligen.
Den enda grupp det trampas mer på är de hemlösa.
Och så försås de äldre, så listan kan bli lång på oss som knappast är prioriterade hos politiker eller beslutsfattare.
Nu är detta bara mina tankar och jag utgår bara från min situation och mina erfarenheter. Det är kanske andra som har andra uppfattningar och fakta om det här.
Så jag funderar på om det är individens eget ansvar att få ett bra, glädjerikt liv eller om man kan begära att samhället tar något ansvar för detta, just att få oss att bli friskare både kroppsligt och mentalt, att på något sätt underlätta för oss att få ett drägligt liv, eller hur tänker ni?
När jag gick från psyk i går så var det med tunga steg, jag kände mig värdelös, trött, tjatig. Ge mig ett halmstrå att gripa tag i tänkte jag.
Nu har jag skrivit ganska deppigt och trist i bloggen ett tag, och ofta när jag går till psyk så kör mitt politiska engagemang igång med tankar på hur sakerna kunde göras bättre. Så det blir en soppa av mina egna problem och politik som ni kan se.
Nu ska jag försöka bli lite gladare och piggare annars blir ni nog uttröttade på mig.
Inlägg
.jpg)
